I maj 1989 reste tusentals studenter en flera meter hög staty av papier-maché mitt på Himmelska fridens torg. Statyn döptes till ”Demokratins gudinna” och var tänkt att förebåda slutet för det kommunistiska enpartiväldet och i stället börja skissera upp ett nytt kapitel i landets historia. Nu blev det inte riktigt så.
De tusentals studenter som med krav på reformer samlats på Himmelska fridens torg mejades ner med kulsprutor och stridsvagnar. Från de kinesiska auktoriteternas sida sade man ett hundratal döda – internationella observatörer nämnde en tiofaldigt högre siffra. Den gnista som studenterna hoppades skulle tända en präriebrand genom det kinesiska samhället falnade, glömdes bort och utplånades slutligen ur det kollektiva medvetandet. Protesterna ägde aldrig rum. Genomför man en sökning på China Daily, som är den kinesiska regimens officiella engelska språkrör, på ordet ”Tiananmen square”, går det inte att hitta ett enda ord om händelserna 1989. I Kina talar man inte om dessa saker.
”Människornas kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan”, skrev Milan Kundera. När studenter vid ett universitet i Peking fick se den numera berömda bilden av en man med en plastkasse som står framför en rad av stridsvagnar, skakade de bara på huvudet. De visste inte att scenen utspelade sig för tjugo år sedan på Himmelska fridens torg. Och för de som fortfarande minns studenternas demokratirörelse, ter den sig i dag lika avlägsen som Mao-tidens kulturrevolution. Peking och resten av landet befinner sig i en djup koma av neonskyltar, olympiska spel och ekonomiska investeringar. Demokrati är ett västerländskt påfund, som de nya, unga kinesiska nationalisterna säger. Det kan förefalla en smula ironiskt att nästa generation av engagerade studenter inte kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, utan i stället hänger sig åt aggressiv och vulgär nationalism. Allt är dock inte becksvart. På landsbygden och i de bortglömda miljonstäderna – dit världspressen inte når – har saker och ting sakta börjat röra på sig. Det mullrar i Kina.
Förra året ägde tusentals vilda strejker rum överallt på den kinesiska landsbygden som riktade sig mot misshagliga arbetsförhållanden. Folk vågar i allt större utsträckning höja rösten mot korrumperade, lokala partipampar. Falun Gong-rörelsen beräknas av vissa källor ha fler anhängare än vad det finns medlemmar i kommunistpartiet – ett faktum som myndigheterna tar på största allvar. Men än så länge är dessa rörelser för få, för splittrade och framför allt för olika för att på allvar kunna utgöra ett alternativ för framtiden.
Vem i dag minns massakern på Himmelska fridens torg? Shi Tao, en dissidentpoet som bevittnade demokratirörelsens fall, skrev: ”Juni, när mitt hjärta dog/när min poesi dog/när min älskade/dog i kärlekens blodpöl”. Så skulle man kunna beskriva studentmassakerns konsekvenser: allt dog. De överlevande studenterna sattes antingen i fängelse eller flydde utomlands. Drömmen om demokrati ersattes med drömmen om det nya Kina som turisternas vän. Runt omkring i västvärlden uppmärksammas nu tjugoårsdagen av studentprotesterna. I Kina föräras den varken åtanke eller ceremonier.
