När jag var ny naiv novisch trodde jag att klassen som jag hamnat i, som var nästan dubbelt så stor som hela min gymnasieskola, skulle bli mindre ju längre jag kom i min utbildning. Tyvärr fick jag rätt. Nu när jag och min uppsatsgrupp skriver vår kandidatuppsats sker handledningen fortfarande i klassvis istället för – vilket vore det naturliga – gruppvis. Eller – som det sig bör egentligen – individuellt. På de utbildningar som drabbades hårdast av 1900-talets omsvängning från kvalitet till kvantitet har fortfarande ingenting förändrats.
För den dåligt insatte följer här en liten resumé över det jag brukar kalla för “McDonaldiseringen av den svenska utbildningen:”
Under mitten av 1900-talet och framåt görs en rad utbildningspolitiska satsningar för att öka andelen högskolestuderande. Kvalitetsmål överges till förmån för kvantitetsmål. Utbildningen blir en klassfråga. Trenden blir extra tydlig när Sveriges siste statsminister under 1900-talet säger att han tänker realisera det ökända 50%-målet, det vill säga målsättningen att minst hälften av alla unga ska ha påbörjat högskole-eller universitetsstudier innan de fyllt 25. Ytterligare kvalitetssänkningar görs i syfte att nå de kvantitativa målen, som sågas av både högern och LO. För att fler ska kunna utbildas samtidigt gör man om utbildningarna: Samtidigt som anslagen till utbildningarna minskar ökar kraven på institutionerna att ta in fler för att kunna göra sig förtjänta av de futtiga kronor från statskassan som erbjuds. Detta leder till att det på grundutbildningen i företagsekonomi plötsligt går 600 studenter på föreläsningarna istället för, som tidigare var fallet, 60. Samma sak sker på en rad andra teoretiska utbildningar. Slut på resumén.
Nu undrar du som läsare kanske varför jag envisas med att tjata om det här, som nån jävla bitterföretagsekonom. Sen dess har ju allt det där ändrats: Gamla statsministern borta. Ny regering. Leijonborg och Björklund. Nya mål. Ny politik. Kvalitet framför kvantitet. Alla glada och nöjda.
Stopp stopp stopp!! Hur var det nu igen? Nya mål- ja: 50 procent-målet försvann ju. Men ändring? Njae. Kvalitet framför kvantitet? Nej. Det återstår att göra. Åtminstone inom de ämnesområden som drabbades hårdast av den gamla politiken.
Medan jag arbetade med utbildningsfrågor var mitt intryck alltid att problemet med stora klasser på bekostnad av undervisningskvalitén visserligen var enormt på grundkurserna, men att det avtog ju högre upp på utbildningsstegen man kom. Denna optimiska uppfattning har dock nyligen tvingats ge vika för den bistra verkligheten. Klasserna har visserligen krympt, dock långtifrån tillräckligt. Om det är någon gång man verkligen MÅSTE och VILL få individuell handledning så är det när man skriver uppsats på kandidat- eller magisternivå. Men inte ens detta grundläggande behov tillgodoses numera. Sen jag och min uppsatsgrupp började skriva på vår kandidatsuppsats i företagsekonomi i mars har vi bara vid ett tillfälle fått träffa vår handledare enskilt. För det första är antalet handledningstillfällen som vi fått totalt lika många som ena handens fingrar. För det andra har nästan samtliga av dessa handledningsmöten genomförts ihop med tre andra uppsatsgrupper. Vid samtliga handledningstillfällen är vi alltså 10-11 personer som ska försöka få ut någonting vettigt som kan vara av relevans för just vår uppsats. Att en sådan modell inte är särskilt lyckad behöver jag väl knappast berätta. Slutligen vill jag även nämna företagsekonomiska institutionens regelverk enligt vilket det är förbjudet att skriva kandidatuppsatsen på egen hand. Istället måste man vara “minst två, max fyra, helst tre.”
Den som tror att kvantitetssatsningarna fått stryka på foten för satsningar på kvalitén bör tänka om.
Välkommen till verkligheten som både vinnarna i valet och vänstern glömde. Eller gömde bakom visionerna.
