En självlysande mask. Det gjorde Martin Chalfie till en stjärna på vetenskapshimlen. Under fredagen var han på besök i Lund för att föreläsa om sina revolutionerande upptäckter. Lundagård åt frukost med Nobelpristagaren i kemi 2008.
Martin Chalfie är trevlig och social fast på ett säreget sätt, som det anstår en forskare. Han verkar ha samma naturliga sätt att umgås med såväl kollegor som studenter och näsvisa reportrar. Pratglad men inte självgod, och alltid med en anekdot i bakfickan. Egentligen kan han inte ge några goda råd till folk som vill lyckas som forskare, säger han, men om han måste nämna något så handlar det helt och hållet om inställning:
– Du måste vara entusiastisk, passionerad, uppspelt över ditt arbete. Många tror att man måste hålla på och fjäska om man ska komma långt, men de borde inte bry sig om det. Och de borde intressera sig för arbetet de gör, inte för att nå framgång, säger Martin Chalfie, som är professor i biologi och chef för biologiinstitutionen vid University of Columbia.
Ett universitet utan nobelpris
Lätt för honom att säga, kanske. Mannen som vi äter frukost med i en liten villaträdgård i Lund har gjort en upptäckt som enligt Kungliga vetenskapsakademien är ett lika viktigt framsteg för vetenskapen som det första mikroskopet när det kom på 1600-talet. En upptäckt som gav honom Nobelpriset i kemi 2008 tillsammans två andra forskare, en amerikan och en japan. Men hur Lunds universitet ska bära sig åt för att få ett Nobelpris säger han sig inte ha någon aning om.
– Ingen vet hur man får Nobelpriset, men plötsligt får man det och säger ”tack”. Men de borde väl göra som de flesta universitet gör, ge människor frihet och resurser till att genomföra saker.
Lysande idé
Men vad var det då Martin Chalfie och hans kollegor upptäckte som var så revolutionerande?
Kortfattat handlar det om så kallat Grönt flourescerande protein, GFP. Ett protein som blir självlysande grönt om man lyser på det med blått eller ultraviolett ljus. Proteinet upptäcktes när man studerade självlysande maneter. Genen som maneten använder för att tillverka proteinet kan med hjälp av genteknik kopplas ihop med den celltyp som man vill utforska. Metoden gör det möjligt att se och studera proteiner i levande celler, något som Martin Chalfie upptäckte genom att testa det på bakterier och genomskinliga maskar, som han fick att lysa grönt. GFP har numera blivit ett ovärderligt verktyg, som bland annat gjort det möjligt att se hur en HIV-infektion sprider sig och hur nervceller dör hos patienter som lider av Alzheimers sjukdom.
Drivs av experimentlusta
Martin Chalfie berättar att hans experiment med GFP var ett typiskt ”Saturday afternoon experiment”, något som man testar när det är tomt på labbet för att idén verkar galen, men man vill ändå se om det funkar. Han pratar mycket om tur och tillfälligheter, men kanske är det också benägenheten att testa konstiga idéer som gör en bra forskare.
– Jag tycker inte att riktad forskning är det enda viktiga, vi vet ju så lite om allting, så man måste utforska saker också, säger Martin Chalfie, som fortfarande drivs av stor experimentlusta:
– Jag fortsätter med det här eftersom det är roligt, jag vill veta saker och få svar på mina frågor. När ett experiment fungerar är det väldigt glädjande, säger Nobelpristagaren med en barnslig iver i rösten.
Men är vetenskap alltid bra för mänskligheten? Har den inte även ställt till med en väldig massa elände?
– Vetenskap i sig är varken gott eller ont, det är hur folk tillämpar den som är gott eller ont. Naturligtvis är det bättre att hjälpa än att skada, men informationen i sig kan inte vara dålig.
Martin Chalfie tycker att det är viktigt att hans forskning kan vara till nytta för mänskligheten, men den har också ett egenvärde för honom som person, och att dra sig tillbaka med Nobelmiljonerna lockar inte:
– Jag skulle tråka ut mig till tårar om jag gick hemma hela dagarna, säger Martin Chalfie.
foto: Jonas Jacobson
