Säpo tar hotbilden kring spionage på största allvar och vill att säkerhetsarbetet ska förbättras på universiteten. Men på lärosätena blir de flesta förvånade när man pratar om spioner.
– Som det ser ut nu sover universiteten en aningslös törnrosasömn och är därför upplagda för att åka på smällar, säger Willhelm Agrell professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.
2005 uppdagades ett fall med en rysk gästforskare som spionerat på Sveriges lantbruksuniversitet. Det han samlat in var till synes ofarlig information om virussjukdomar i potatis.
– Forskningen hade tagits fram främst för att man skulle kunna öka skördar. Samma kunskap kan, med lite modifikation, användas för att helt sätta ett lands jordbruk ur balans, säger Per Gustafson, säkerhetschef vid Lunds universitet.
Delar till en helhet
Det är framför allt när personer med mindre goda avsikter ser ett annat potentiellt användningsområde för informationen som den blir skadlig.
– Det finns en kunskapsdomän på universiteten där delarna i sig inte är farliga men där helheten kan bli det. Men då krävs det en mottagare av informationen som har ett högre syfte, säger Wilhelm Agrell.
Han berättar hur vapeninspektörerna efter det första Irak-kriget var mycket förvånade över den mängd information som Irak hade om biologiska och kemiska vapen. Det visade sig att man skickat gästforskare till institutioner runt om i världen. Vid de individuella institutionerna väckte en irakisk gästforskare med intresse för insektsbekämpning inte någon misstanke. Men tillsammans med 40 andra forskare som hade studerat insektsbekämpning kunde de åka hem och bygga en nervgasfabrik.
Öppet Sverige
På universiteten är det väldigt lätt att komma åt information eftersom de genomsyras av öppenhet och hela forskningskulturen går ut på att dela information. Den största delen av information är helt oväsentlig.
– Stig Bergling gick rakt upp till ett säkerhetsskåp och tog pärmarna där det stod ”kvalificerat hemlig information med synnerlig betydelse för rikets säkerhet” och sedan kopierade han dem. Att hitta den informationen på Lunds universitet är betydligt svårare, säger Wilhelm Agrell och berättar en anekdot om en forskare från det forna Östtyskland som kom till Sverige på 80-talet. Forskaren spenderade nästan all sin tid med att kopiera statens offentliga utredningar på biblioteket i tron om att det var hemlig information.
– Man skall inte blåsa upp hotbilden, rädslan för hotet ställer till mer elände än hotet självt, säger Wilhelm Agrell.
Om universiteten börjar låsa om sig kunskapsmässigt så går deras öppna karaktär förlorad. Historiskt har universiteten gynnats av öppenheten. Det är en princip som man värnar om eftersom man anser att den för forskning framåt och skapar dynamik.
– Universiteten är en extremt sekretesslös organisation och befolkas av människor som inte har något vidare säkerhetstänk. Inte förrän man åker på en smäll vaknar man upp, säger Wilhelm Agrell.
Verklig hotbild
I Lund har inget fall uppdagats och Säpo har inte riktat några misstankar mot någon verksam vid universitetet. Enligt Wilhelm Agrell verkar det finnas en hotbild, om än liten, som bör uppmärksammas men inte få för stora proportioner. Vad som görs, hur det går till och vad det har för effekter är oklart.
Säkerhetschefen Per Gustafson vill inte kommentera hur säkerhetsarbetet ser ut på universitetet.
– Jag vet för mycket och vill inte riskera att säga fel saker, säger han.
Men att hotbilden är ett faktum tvivlar han inte på.
– Det har varit ett hot sedan länge, det är viktigt att universiteten är beredda. Men det är svårt att genomföra säkerhetsåtgärder. Folk avfärdar hoten som paranoia. Det handlar om bilden vi har av tjuven, säger Per Gustafson och visar en bild på en ärkebov med skäggstubb och kofot.
– Det är samma attityd kring mycket av säkerhetsarbetet. Ingen tror att det skall hända dem. Vissa har fem års forskarstudier på en laptop, utan backup. De tror inte att kraschen ska hända dem, fortsätter han.
Säkerhetsarbete
Säpo har ett informerande ansvar och uppmanar universiteten till fler säkerhetsåtgärder. Att ha sekretessavtal med anställda som sträcker sig till efter anställningstiden och utbildning för anställda för hur man skyddar information är två av dessa åtgärder.
Vad säkerhetsarbetet är och hur det fungerar är svårt att ta reda på även för dem som behöver arbeta på ett säkrare sätt, inte ens fundamentala frågor finns det enkla svar på.
– Vart vänder man sig om man har en gästforskare som beter sig misstänksamt? Det tror jag ingen kan svara på, säger Wilhelm Agrell.
foto: Daniel Ekbladh
