Studentlivet börjar för många med ett fruktlöst letande efter bostad, ett liv i en kappsäck och nätter på en lånad soffa. Maskinteknikstudenten Christian Forsberg flyttade 120 mil – för att sova på soffan hemma hos rektorn för Lunds universitet.
– Det känns onekligen spännande, säger Christian Forsberg.
Med mindre än 24 timmar kvar tills flyttlasset skulle gå söderut hade Christian Forsberg från Örnsköldsvik ingen aning om var han skulle bo den närmsta månaden. Kanske kunde han få bo i en hall i Tomelilla.
Då kom hans mamma springande och räckte honom telefonen. Det var rektorn för Lunds universitet som erbjöd honom en soffa i sitt radhus i Malmö.
– Jag hade hört på radion att rektorn i Lund utmanats att ta emot en student på sin soffa. Men jag hade inte en tanke på att det skulle bli jag, säger Christian Forsberg.
När Lundagård hälsar på i det vita radhuset i Malmö har Christian bott i Skåne i fem timmar. Rektor Per Eriksson häller uppe kaffe åt Christian och talar om en ohållbar bostadssituation för Lunds studenter.
– Bostadsbristen är den största flaskhalsen för att kunna utveckla utbildningen på Lunds universitet. Vi riskerar att tappa studenter. Det måste till en lösning helt enkelt, säger han.
Men vad kan universitetet göra?
– Vi måste titta på alla möjligheter och inte låta något alternativ vara oprövat. När jag själv var universitetslektor på LTH under 80-talet hörde vi talas om en student som satt upp tält i stadsparken. ”Vi måste gå dit och hjälpa den stackarn”, sa vi, men när vi kom dit visade det sig vara ett nolleskämt. Men nu är sådant på riktigt, säger Per Eriksson.
Som rektor tror han på samverkan för att lösa bostadssituationen, men han ser också problem.
– De riskerar att dö, de stora projekten. AF Bostäder skyller på kommunen och kommuner skyller på, säger Per Eriksson och låter meningen dö ut.
Han fortsätter:
– Vi måste jobba långsiktigt och offentliggöra alla stora projekt och följa upp dem. Det är inte hållbart att höst efter höst ha det likadant. Det kommer inte precis som en överraskning varje år att ”oj, nu kommer det studenter igen”.
Samtidigt poängterar han att det aldrig är lätt att skaffa bostad i en storstad, varken i Malmö, Göteborg, Stockholm – eller lilla Lund.
– Men det är inte heller avgörande att bygga just studentbostäder, allt är ju kommunicerande kärl. Så länge som det byggs bostäder, oavsett vilka, så bidrar det till en lösning. Nästan halva Lund består av studenter och anställda på Lunds universitet. Det är Sveriges mest studentpräglade stad.
Helsingborg är en möjlighet, enligt Per Eriksson.
– Våra studenter på Campus Helsingborg har bostadsgaranti tack vare kommunen och därför vill vi satsa på att bygga ut där framöver. Bostadssituationen talar för Helsingborg och Campus.
Han tror inte att det är en lösning att minska antalet studieplatser på universitetet eller att skylla bostadsbristen på studenterna själva.
– Det går inte att säga till en person att skaffa sig ett jobb om det inte finns några jobb. Lika lite går det att säga åt någon att ordna bostad om det inte finns några bostäder, säger Per Eriksson.
Per Eriksson bodde sina två första år i Lund som inneboende i en villa på Mårtens Fälad.
– Jag vet inte hur vanligt det är numera att studenter bor så. Kanske kan fler familjer med villor erbjuda liknande boende, säger han.
Den blivande rektorn bodde i sitt rum i villan på Mårtens Fälad i två år.
– Sen gifte jag mig och flyttade till Stora Södergatan 18, huset finns kvar fortfarande. Det var tre rum och kök, men lite omodernt. Vi eldade med koks i köket. Hyran var extremt billig. 150 kronor var billigt redan då. Men visst, man fick bära en del koks, säger Per Eriksson.
Rektorn och hans fru har tidigare hyrt ut sitt gästrum till barn till bekanta. Men Christian känner han inte alls sedan förut.
– Jag kontaktade kyrkan jag tillhör och Bopoolen. Det ledde till att jag hittade två personer, men trots att jag bara kunde ta emot en så löste det sig bra. Sara från Bopoolen kommer att bo hos min fosterdotter i Lund och Christian som jag fick genom min pastor kommer att bo här hos mig.
Paret Eriksson har lagt fram det viktigaste inför Christians inflyttning på bordet framför den ljusgröna bäddsoffan i gästrummet. Prydligt uppradade på bordet finns en karta, en busstidtabell, information från en kristen församling och en nyckel.
Christian ska sova på den soffan i en månad. Sedan flyttar han vidare till ett rum hos bekanta.
Drömmen: ett korridorrum i Lund.
– Jag tyckte att jag hade ett rätt bra ködatum. Men som bäst är jag väl nummer 20 av 60 på rummen hos AF Bostäder. Det känns tungt, säger Christian.
Christian valde Lund som studieort av många anledningar. Dels finns hans utbildning här, dels vill han gärna plugga något år utomlands och då känns Lund som ett bra val. Men så var det där med avståndet till föräldrahemmet i Örnsköldsvik.
– Jag är 20 år och det är dags att bli självständig någon gång. Jag har många kompisar som lockas av att plugga i Umeå. Då kan man åka hem till mamma var tredje vecka med smutstvätten och få med sig matlådor hem. Men jag ville hellre flytta så långt söderut som möjligt och klara mig själv.
Hans första dag i Malmö var händelserik. Han möttes av rektor Per Eriksson på centralstationen i Malmö och guidades runt i sin nya stad av sin nye hyresvärd. Bland annat har en kebab i Rosengård inmundigats.
– Uppe i Norrland hör man mest om all brottslighet och våld i Malmö. Det är bara det dåliga som läcker igenom medias filter, men jag än så länge fått ett väldigt bra intryck. Malmö känns bra, säger Christian.
Och det har sina fördelar att bo hos rektor för Lunds universitet.
– Ja, jag kan få åka med rektorn till skolan om jag vill. Men han börjar rätt tidigt på morgonen, säger Christian och skrattar.
foto: Henrik Larsson
