Begravningar brukar säga mer om de levande än om de döda.
Det är därför som antropologer ofta studerar begravningsritualer för att kunna förstå samhällen och civilisationer.
Michael Jacksons död – eller snarare reaktionen som den frambringade i världen – avslöjade popikonernas makt över vår kultur.
Den kollektiva sorgeprocession som ägde rum i världen i form av återupplivande av gamla hits från 80-talet, hyllningar i kultursidor och kondoleansbrev från statsmän gav en inblick i hur stor inverkan konsten fortfarande har på våra liv. Den andra begravningen som ägde rum i somras var jordfästningen av protesterna för demokrati i Iran som utmanade det teokratiska etablissemanget. Samma dygn som nyheten om Michael Jacksons död bröt ut, registrerade CNN och New York Times att sökningen på nyckelordet ”Michael Jackson” matades in tjugofyra gånger mer än ”iranska protester”. De döda på gatorna i Teheran föll genast i glömska – Kungen av pop var död. Det kan framstå som cyniskt: att Michael Jacksons död plötsligt framstod som viktigare än iranska protester för demokrati. Naturligtvis var det medierna som hade ett finger med i spelet. Som journalisten Marielouise Samuelsson skrev i Dagens Nyheter den 29 juni, några dagar efter hans död: ”Man prioriterade ned sådant som händelser i Iran till förmån för ikon-klyschor och känslosamma överdrifter om att en-hel-värld-sörjer. Vilket skulle bevisas av att en SR-reporter hittat `ett 30-tal fans´ på Sergels torg.” Man kan alltså fråga sig om sorgen och chocken över Michael Jacksons död hade varit lika stor om inte medierna hade gett den så stor uppmärksamhet. Mönstret känns dessvärre välbekant och utmärkande för vår tids nyhetsprioritering. Man kan vara ganska säker på att Neda Agha-Soltan, studenten som genom sin död blev symbolen för demokrati i Iran, kommer att vara bortglömd inom ett år – på samma sätt som de kämpande munkarna i Burma inte längre ägnas någon tanke.
Samtidigt kan man inte heller underskatta Michael Jacksons arv. Han var en central figur i det sena 1900-talets historieskrivning. Det är tveksamt om vår tids samlade popkulturella uttryck hade varit detsamma utan honom. Det måste man också komma ihåg. Vår kultur hade behov av Michael Jackson – han var en produkt av våra känslor och önskningar. Som journalisten Richard Kim i den amerikanska tidskriften The Nation skrev: ”Lodged somewhere between the superhuman and the alien, aspiration and disgust, Jackson was a grotesque reflection of our collective desires.” Han var glädje, sorg, lust, avundsjuka och ilska – allting förpackat i en vitblekt kropp med svart peruk och gudalika danssteg. Den franska antropologen René Girard talar om ”syndabocken” som måste finnas i varje samhälle för att kunna axla människors laster och synder. Utstötningen är central för vår kultur, menar Girard, och framkomsten av en ”syndabock” är nödvändig för att hindra samhället från att slitas sönder av konflikter. Människor kräver sina offer, skulle man kunna säga. Kristus var en sådan. Häxorna under medeltiden hade också en sådan roll. I vår tid skulle man möjligtvis kunna tillskriva ”Wacko-Jacko” en sådan funktion. Han var det freak som vi kunde såväl trösta oss med som håna för att kunna lasta av oss våra egna bördor.
När man tittar tillbaka på tidningsrubrikerna dagen efter Michael Jacksons död – ”Michael Jackson är död” – är det svårt att inte påminnas om inledningen i Främlingen av Albert Camus: ”Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.” Samma slags uppgivenhet och samtidigt lättnadens suck.
Världen har nu lugnat ner sig. Alla förstår att Michael Jackson inte längre är med oss. Livet kan återvända till det vanliga igen. Förutom i Iran, förstås. Där har man andra döda att begrava.
