Jens Mikkelsen fick sitt stora scoop innan han ens var färdig med studierna på journalistutbildningen vid Lunds universitet.
Dörrarna till Sydsvenskan öppnades och i dag arbetar han heltid med att sätta skräck i makten samtidigt som lovorden och utmärkelserna trillar in.
En höstdag som alla andra år 2004. Jens Mikkelsen är på väg från Malmö till en föreläsning på journalistutbildningen i Lund. I hans gamla Audi, årsmodell -92, sitter också kursaren och kompisen Andreas Persson som bläddrar i papper från MKB Fastighets AB.
”Inget att ha”, ”verkar lite psykig”, ”svart och bryter på franska”, ”misstänks vara bosnisk Z”.
Uppgifterna om fastighetsbolagets hyresgäster är kränkande, den ena värre än den andra.
Väl framme sitter de båda kompisarna kvar en stund i bilen för att försöka få en överblick. Det är här, på parkeringen vid Allhelgonabacken, som bitarna faller på plats.
− Det är en jävligt sjyst känsla när man har något riktigt bra på gång och det lossnar, säger en avslappnad Jens Mikkelsen när Lundagård träffar honom på hans arbetsplats Sydsvenskan.
Han och Andreas Persson skrev om MKB:s svartlistning av hyresgäster som en examensuppgift på utbildningen. De sålde materialet till Sydsvenskan som publicerade artiklarna i början av 2005.
Ett år senare tar Jens och Andreas, tillsammans med två andra reportrar från Sydsvenskan, emot en guldspade på Grävande journalisters årliga seminarium. Hela Sveriges journalistelit är samlad och Jens är plötsligt en del av den.
− Jag var sjukt nervös. Det kändes ungefär som en Guldbaggegala, minns Jens.
Sedan dess har han hunnit få Stora journalistpriset och ytterligare en guldspade. En drömstart som har inneburit blandade känslor.
− Efter MKB-affären var jag ”on top of the world” ett tag, men sen fick jag prestationsångest eftersom jag fortfarande var grön inom branschen. Jag tänkte ”hur fan ska jag toppa det här”, säger Jens.
I dag sitter han på Sydsvenskans grävredaktion i Malmö. Hissen i ”skrapan” visar 13 våningar. Vi stannar på tredje. Lukten av nytryckt tidning når näsan så fort dörrarna öppnas och ett stort kontorslandskap breder ut sig över våningen.
Jens visar vant runt oss på redaktionen – hela tiden med block och penna i handen. Han hälsar på sina arbetskamrater. En kollega kastar en ironisk gliring efter honom och båda skrattar. Jens är bekväm på sin arbetsplats.
− Jag kan komma på tusen andra jobb som är bättre betalt än detta men inte något som är lika givande och roligt, säger han.
Trots Jens iskalla grävådra visar han upp en ödmjukhet inför sitt arbete. Men så har det inte alltid varit.
− I början tyckte nog folk att jag var en terrier. Allting var ett viktigt avslöjande och jag kunde vara en riktig ”pain in the ass” för de lokala politikerna. Jag gick på som fan, säger han och skrattar.
Nu har han tvingats inse att man inte kommer någonstans genom att brusa upp. Samtidigt skulle han aldrig banga för de tuffa frågorna.
Genom jobbet har han också lärt sig att vara misstänksam.
− Om jag ska köpa någonting, vad som helst, då researchar jag ofta sönder nöjet att handla. Jag kollar upp allting som finns att veta och då är det ju inte ens kul att gå till affären. Och jag skulle aldrig få för mig att köpa något över telefon. Jag vet hur jävla blåsta människor blir, jag har ju själv skrivit om det, säger han.
En av de roligaste delarna av journalistiken tycker Jens är personresearchen.
– Det är som att lägga ett pussel. Det är intressant att se hur bilden av en människa kan förändras ju mer information man hittar.
Ofta är personresearch kopplat till ett känsligt område där personen i fråga har något att förlora på Jens nyfikenhet, vilket kan leda till både hot och anmälningar.
Han berättar om en gång när han var ute med en fotograf på jobb för att fotografera hus som var involverade i en byggfuskaffär. Någon såg dem och hoppade in i en bil för att köra efter.
− Han körde efter i flera kilometer och tutade och skrek. Det var dessutom på ”Mårdvägen”, säger Jens och skrattar.
Även anmälningar till Pressombudsmannen (PO) verkar han ta med ro, trots att han blivit anmäld till PO tre-fyra gånger.
− Det blir ju så automatiskt, du kan inte undgå det. Ibland vet man att det finns en risk att åka dit men jag tycker ändå att det kan vara viktigare att berätta historien. Det är viktigare att varna människor om bedrägerier.
Men varken hot eller anmälningar får Jens att backa. Snarare tvärtom eftersom han då förmodligen är på rätt spår. Hans driv stavas maktmissbruk och rättvisa.
– Vissa är bara jävligt karriärskåta och vill ha högre lön eller ett bra scoop. Men för mig handlar det om den gamla hederliga källan till motivation – maktmissbruk. Särskilt när det drabbar svaga människor, då är det viktigt att ställa människor till svars.
Varför har just du lyckats som journalist?
– Det handlar nog både om hårt jobb och om tur. Gör man ett bra jobb, som premieras av chefen, så får man förtroende att göra fler hårda nyheter. Då premieras du också av dina läsare så att de vänder sig till just dig. Nio av tio stora avslöjanden bygger ju på tips. Och det handlar mycket om att kunna se potentialen i tipsen och att veta när man ska satsa.
Men att granska makten har ett pris. Några veckor efter vårt första möte ringer jag upp en semesterfirande Jens. Han sitter i bilen. Audin har sedan länge bytts ut till en Toyota familjebil och i bakgrunden hörs barnskrik.
– Pappa pratar i telefon kan du vänta lite, säger Jens gång på gång men ber till slut om att få ringa upp.
På vägen hem blir han stoppad i en fortkörningskontroll och när han ska blåsa i alkotestet hörs en röst inifrån bilen:
– Pappa har druckit vin, pappa har druckit vin!
Så var naturligtvis inte fallet men han kom hem med fortkörningsböter efter att ha kört åtta kilometer för fort på en 30-väg. Ingen kioskvältare precis, men det finns en poäng för Jens att hålla sig på rätt sida om lagen. Mycket har hänt sedan dagen på Allhelgonabackens parkering då en vanlig lundastudent just upptäckt sitt livs scoop.
− När jag som journalist ställer krav på människor så ska jag självklart tänka mig för hur jag själv lever. Man blir en halvoffentlig person och det är oerhört viktigt att inte ha intressen i ämnen som man skriver om och bevakar. Det ska inte finnas något tvivel om vart ens egna intressen ligger.
Därför engagerar han sig varken politiskt eller demonstrerar eftersom han inte vill ha en aktivt uttalad åsikt. Han menar att det han gör och rapporterar om i sådana fall kan komma att ifrågasättas i ett senare skede.
− Det är viktigt att hålla på gränserna.
Foto: Andreas Lindbäck
