Han har skaffat sig omkring 350 högskolepoäng och en halv miljon i studieskulder under tio års studier. Hon är på väg att ta sina första steg in i universitetsvärlden. Vi tog en promenad med lundaprofilen Fredrik Tersmeden och novischen Louise Pålsson för att prata ensamhet, knake och om att våga våga.
– Oj, du var inte ens född när jag var novisch.
Konstaterandet kommer med ett skratt från arkivarien Fredrik Tersmeden när det går upp för honom att Louise Pålsson är född 1990. Själv kom han till Lund två år innan Louise såg världens ljus för första gången.
De två möts framför hjärtat i studentlund: AF-borgen. På sommaren är den stora byggnaden nästan kusligt öde. Ingen sitter och pratar i Café Athén. Ingen är på väg uppför de oändliga trapporna. Lund har gått i sommardvala. Men lundaräven Fredrik Tersmedens entusiasm tar aldrig semester.
– Jag älskar borgen. Under min studietid tillbringade jag periodvis mer tid här än i mitt hem, säger han.
Louise ler lite försiktigt. Kanske verkar det förvirrande, älska en borg? Eller kanske är det Fredriks resliga gestalt som gör henne konfunderad. Med sin vita skjorta, röda fluga, rutiga kavaj, runda glasögon och välkrusade mustasch är han som hämtad ur en pilsnerfilm från 1930-talet.
Fredrik försöker förtydliga.
– AF-borgen är ett jättehus som fungerar som en paraplyorganisation för en mängd olika studentföreningar. Här kan man gå på föreläsningar, engagera sig i spex, göra tidning eller tv-program, säger han.
– Kan alla vara med? undrar Louise.
– Ja, när man går med i någon av Lunds nationer utom Smålands blir man automatiskt medlem i Akademiska föreningen, säger Fredrik.
Louise kommer från Ramlösa utanför Helsingborg och har precis avslutat gymnasiets samhällsvetenskapliga program. I Lund ska hon läsa språkvetenskap med inriktning på de nordiska språken. Hon har varit i Lund några gånger tidigare, och har redan börjat fundera på vilken nation hon ska gå med i.
– Kanske blir det Göteborgs, säger hon.
– Fel svar. Som helsingborgare måste du gå med i Helsingkrona, säger Fredrik med glimten i ögat.
Det var just Helsingkrona nation som blev Fredriks väg in i studentlivet när han som 20-åring kom till Lund för att läsa kulturvetenskap. Under de tio år som följde var han vid sidan av studierna engagerad i bland annat Helsingkronaspexet och nationstidningen Helsingkroniten. Han har också varit Akademiska föreningens ombudsman och suttit med i redaktionen för den tidning du nu har i din hand. Dessutom har han varit engagerad i ett flertal karnevaler.
I dag arbetar Fredrik som arkivarie vid universitetet. Trots det är han fortfarande engagerad i Helsingkrona och flera studentföreningar, och har blivit lite av en institution i Lunds studentliv.
Som novisch tog det dock ett tag innan han fann sig till rätta i staden.
– Jag bodde i en radhuslänga med pentryettor på Delphi som kallades självmordsbarackerna. Jag hade max tre föreläsningar i veckan vilket gjorde att jag hade massor av tid över. Det blev mycket patiens och korsord innan jag kom in i det sociala, säger han.
Promenaden tar sin början och Fredrik leder vägen ner mot Kungshuset. Det togs i bruk 1688 och var till mitten av 1800-talet universitetets enda byggnad. Här rymdes administration, undervisningssalar och bibliotek. Nu hyser Kungshuset den filosofiska institutionen och är den äldsta byggnaden vari undervisning fortfarande bedrivs.
På vägen berättar Louise om sina förväntningar på studietiden.
– Jag hoppas att jag kommer att lära mig mycket, ha roligt, utvecklas och få vara kreativ. Jag tror att undervisningen på universitetet är lite mer individuell än på gymnasiet och det passar mig nog bra, säger hon.
När den rutinerade lundaräven och den blivande novischen passerat in genom Kungshusets port och mötts av den uråldriga lärdom som på något vis sitter i väggarna ser Fredrik ut att vara på väg att spricka av glädje.
– Jag älskar det här. Under min första termin hade jag ganska mycket undervisning här och det är fantastiskt att ett så gammalt hus fortfarande används. Det är rätt unikt för Lund, säger han.
Louise verkar imponerad, men hon erkänner att den stundande terminsstarten också för med sig en viss nervositet.
– Jag är mest orolig för att inte hänga med i studierna och att bli ensam. Egentligen känns det mesta ganska läskigt. Pluggandet borde inte bli något problem, men jag känner ingen som läser här och det känns lite som om man kan försvinna i mängden, säger hon.
Fredrik Tersmeden har haft sin beskärda del av ensamhet som student. Enligt honom gäller det att våga ta det första steget själv, sedan brukar det mesta lösa sig.
– Om man bara får tummen ur och tar sig till utbildningens första novischträff eller terminens första nationsfest så är de som är engagerade där bra på att få in människor. Men om man bara sitter på sitt rum kan man bli hur ensam som helst, säger han.
Att ta sig i kragen, det är ett bra recept för goda studieresultat också.
– Det är bra att göra ett schema över hur mycket man ska läsa varje dag och sedan följa det. Man måste ta in mycket på egen hand, och det fungerar inte att läsa allt på en gång. Läs lite i taget och tänk efter. Det är också bra att sitta på ett café och snacka med några kursare. Intellektuella samtal får hjärnan att växa.
Promenaden fortsätter söderut, ner mot Mårtenstorget via Kulturkvarteren. Än en gång griper euforin tag i Fredrik.
– Titta på de små husen, stockrosorna och kullerstenarna, utbrister han och blickar ner mot Hjortgatan. Allt har olika färger och höjder, allt är oregelbundet. Det här måste vara Lunds trevligaste gata.
Via Saluhallen, där chansen finns att prova genuint lundensisk korv i form av Knake, når den unga och den gamle fram till Södra Esplanaden.
– Här arrangeras en enorm loppmarknad varje lördagsmorgon. Det är ett bra tips om man vill hitta billiga saker till rummet eller lägenheten, säger Fredrik.
Han berättar sedan att det är bra att ha en hushållsbudget, att man bör köpa nya böcker om man har råd för att slippa vänta och om massor av andra nyttigheter.
Men Fredrik Tersmedens viktigaste råd till den som tar sina första steg på universitetet i höst handlar inte om ekonomi, bostäder eller studieteknik. Det handlar om att ta chansen.
– Jag har aldrig ångrat någonting jag gjort, bara sådant jag inte har gjort. Universitetet är din sista chans att göra vad du vill innan det är dags att jobba från nio till fem. Missa inte den möjligheten, säger han.
Promenaden är över. Louises spända förväntan finns kvar, men den har mildrats något.
– Det har varit kul och det känns inte lika svårt nu. Alla som pluggar har ju faktiskt varit novischer en gång, säger hon.
Foto: Henrik Larsson
