Ena sekunden är man en tokpeppad novisch som dansar sönder klackskorna vareviga helg på diverse nationer och hånglar sig genom utbudet av andra tjugoåringar. Nästa sekund består en idealhelg av välbehövlig vila och en utflykt till IKEA. Hur i hela friden hände det?
Vuxentecknen kommer förstås inte på en gång, utan en liten, liten bit i taget – liksom de där rynkorna som börjar synas under ögonen. Man märker att det är jäkligt segt att festa till klockan sju på morgonen. Man tröttnar på att käka ostbågar till frukost för att brödet är slut. Man föredrar gå hem i ”vettig” tid.
Så långt inte direkt något att bli rädd för, utan en ganska normal utveckling. Efter många år i samma spår är det inte konstigt att vilja hoppa på ett annat tåg. Men hur kan vissa förändringar komma så snabbt att de överrumplar även en själv? Jag kommer på mig med att ogilla Melodikrysset – inte för att det är ett farmorsnöje, utan för att det börjar för sent. (För er som brukar sova då och/eller inte har uppnått samma nivå av töntighet alternativt ålderdom, börjar programmet ifråga klockan tio på morgonen.)
Men jag har inte övergett min tidigare livsstil. Trots att sammankomsterna med vännerna numera kretsar betydligt mer kring middagar än dricka-sig-själv-och-alla-andra-snygga-utekvällar, försöker vi emellanåt. Även om vi vet att baksmällorna kommer att vara outhärdliga. Det är bara det att det inte är lika roligt. Och det är det som skrämmer. Jag saknar helt enkelt inte det där livet då man var ute tre dagar i veckan och när söndagarna inte var lika med promenader och fika, utan pizzaorgier och vältrande i bakfylleångest.
Det är bara svårt att begripa att man för ungefär en sekund sedan var en nybliven oerhört festsugen student, och en sekund senare har en bebis närmare i tankarna än den där roadtrippen som inte ännu blivit av. Och förmodligen inte kommer att bli det heller, eftersom man nu prioriterar att lägga sina stålars på soffbord på internetauktioner och på att äta gott.
Men det är väl praktiskt, på sätt och vis, att man per automatik blir tråkig. För när barn och giftermål börjar dugga i bekantskapskretsen vore det ju supertrist om man själv stod där med dansskorna på, redo att måla stan röd. Och det finns ju annat roligt att göra. I den här takten börjar jag väl snart intressera mig för handarbete och trädgård. Toppen!
