Tack för inget

Den nya budgetpropositionen är full av löften, men i realiteten rör det sig enbart om vidbränt valfläsk.

Och från oppositionen är det pinsamt tyst.

10 000 nya högskoleplatser till svenska lärosäten, 350 till Lunds universitet. Regeringens bedömning är att ”åtgärderna svarar mot de behov som finns”. Det gör det säkert, om vi pratar om Alliansens behov av att vinna nästa val.

I grunden är utvidgning positivt. Men det räcker inte med att erbjuda fler platser för att sysselsätta arbetslösa, man måste utbilda också.

För att satsningen ska kännas meningsfull måste det till mer pengar. Nivån på anslagen till din utbildning är i praktiken densamma som den var på andra sidan sekelskiftet. När den administrativa apparaten har fått sina 75 procent återstår bara rester kvar till undervisningen.

Och ja, det stämmer att det är lågkonjunktur, men det är fortfarande lika oacceptabelt. När vår utbildning blir till en gigantisk arbetsmarknadsåtgärd känns mantrat om kvalitet i stället för kvantitet avlägset

Det fanns en tid när det var sagt att studiemedlet skulle bestå av hälften lån, hälften bidrag – den tiden är förbi.

Nu slutade ökningen på 390 kronor i lån, 40 kronor i bidrag. ”Det räcker till två koppar kaffe”, konstaterade en uppgiven student i Ekot. Men den kaffetåren kan han glömma. När det så kallade prisbasbeloppet sänks vid årsskiftet suddas bidragsdelen av höjningen ut och mer därtill.

Även om man kan tala om en studielånshöjning blir det trots allt mer pengar i plånboken och några kaffe extra. Men smaken är besk. Höjningen finansieras nämligen genom att CSN tar ut högre administrativa avgifter. I praktiken pratar vi om en reform för studenter, finansierad av studenter.

Regeringen tycker också att vi studenter själva kan bestämma om vi ska lägga all tid på studier eller om vi också kan jobba parallellt. Därför höjer man återigen fribeloppet till 2011.

Ett välkommet beslut: valmöjligheter är alltid trevligt. Problemet är bara att det inte rör sig om något val så länge studenterna går back en femhundring, varje månad.

En seriös forsknings- och högskoleminister bör inte uppmuntra till arbete. Han eller hon bör i stället uppmuntra till seriösa högskolestudier på heltid. Som student pluggar man för att lära på heltid, inte för att lära på heltid och sedan glömma på deltid.

Under 2011 kommer utomeuropeiska studenter att behöva lätta på plånboken för att ha möjlighet att studera på Lunds universitet. Frågan är om studenterna kommer alls. För inte ska vi inbilla oss att Sverige erbjuder någon utbildning i världsklass.

I stället riskerar nyetablerade mastersprogram att försvinna, men också framtida arbetskraft. Om Lunds universitet ska bli internationellt slagkraftigt måste vi också ha slagkraftiga internationella studenter.

Och än så länge har ingen kunnat visa att avgifterna faktiskt skulle innebära en inkomst för staten. Tanken är nämligen att ett stipendiesystem ska etableras. Pengarna vill man nalla från biståndsbudgeten, regeringens egen lilla kakburk. Osmakligt var ordet.

Men lugn, snart kan det vara lika för alla. Det är nämligen inget otänkbart scenario att även svenska studenter tids nog snällt får betala. På flera ställen i Europa har avgifter för utbytesstudenter snabbt lett till dito för inhemska studenter.

Då och då dyker opinionsundersökningar upp som skvallrar om att vi studenter kommer att ”svika” Alliansen till nästa år. Samtidigt är ett vettigt alternativ alltjämt frånvarande. För vem är det som opponerar sig? Inte är det oppositionen i alla fall.