Akademisk fotboll

Lund kommer aldrig att hitta in i fotbollens finrum.

Lundagård hittade förklaringen hos ett studentlag som kämpar i akademisk motvind i ett oföränderligt fotbollslandskap.

Det regnar på parkeringen utanför Hallands nation. Hallands Nations FF ska samlas kvart över fem, men knappt en handfull spelare har kommit. För att komma undan vätan från det täta regnet har några av dem tagit skydd i den bil som än så länge finns att tillgå. Ut från nationsbyggnaden kommer Peter Skog gående. Till vardags är han anfallare, men för dagen ska han vikariera som mittback.

– Vi saknar både bilar och nycklar till förrådet, konstaterar han.

Ingen svarar.

Efter en stund anländer några fler spelare. De som inte känner varandra sedan tidigare hälsar. Eftersom det är mitten av juni och terminen är slut har spelarbristen tvingat tränarna att ringa in några ”gamlingar” som inte längre är aktiva. Därför är inte heller alla bekanta med varandra.

Någon ”materialare” har de naturligtvis inte, men allt kommer med ändå: de sedvanligt överdimensionerade täckjackorna för avbytare, västar, vattenflaskor och en medicinväska.

Tränaren Björn Gustafsson, vars erfarenhet i klubben sträcker sig flera år tillbaka, ursäktar sig för oredan vid samlingen.

– Det brukar vara hyfsat god ordning, men nu när så många har rest hem blir det lätt rörigt, säger han från förarplatsen.

Han är inte nöjd med hur vårsäsongen har utvecklat sig.

– Vi hade höga ambitioner i år, med en starkare trupp än på länge. Men på de första tre matcherna spelade vi med 27 olika spelare. Det funkar helt enkelt inte.

Förutsättningarna för att bygga ett lag med studenter är sådana: under vårens och höstens matcher finns en uppsjö av spelare men få som är beredda att vara med i varje match. Under sommaren lämnar hälften Lund och reser hem.

Lund har aldrig har haft ett lag i Allsvenskan. Det gör Lunds kommun till den enda bland Sveriges 16 största kommuner som inte haft ett lag i den högsta serien.

På 1950-talet var det nära för Lunds BK, stadens förstalag. De var uppe i andradivisionen och låg i topp. Men klubben förlorade platsen till IFK Malmö efter att den ohejdbare målskytten och lundasonen, Nils-Åke ”Kajan” Sandell, lämnat för Malmö FF.

Trenden att de bästa spelarna flyttar till grannstäderna har hållit i sig. Landslagsspelare som Roger Ljung, Martin Dahlin och Leif Engqvist blev alla värvade av Malmö FF på 80-talet.

Den senaste i raden var Behrang Safari, som 2001 lämnade Lund för Malmö. Att ligga inklämd mellan klassiska fotbollsfästen som Helsingborg, Malmö och Landskrona har uppenbarligen sina nackdelar.

Årets säsong är emellertid en ljusglimt. Lunds BK har efter flera väl genomförda, men resultatlösa, säsonger äntligen fått till det. Med tre omgångar kvar säkrade de seriesegern i Division 2 Södra Götaland. En liknande ljusglimt utgör HNFF:s damlag som även de har säkrat avancemang, i deras fall, upp till Division 3.

Men något lag i Allsvenskan lär det aldrig bli.

Den moderna fotbollen utvecklades på internatskolor och universitet i 1800-talets England. Fotbollen blev där ett medel för att fostra ungdomar till goda borgerliga gentlemän och avskärma dem från lägre stående klasser.

Lagsporten ämnade utveckla de unga pojkarnas hårdhet, mod och självbehärskning, men också fair play utgjorde en väsentlig del.

Det viktigaste var aldrig att vinna: överdriven träning kunde till och med anses vara fult. Skicklighet var beundransvärd så länge den var av naturen given. Och att ta betalt för sitt

bolltrillande var en direkt motbjudande

tanke.

Till vilken grad fotbollen var präglad av gentlemannakulturen visade sig när domarväsendet institutionaliserades. Tidigare spelade man oftast utan domare; en gentleman skulle naturligtvis aldrig bryta mot spelets inneboende regler. Eventuella dispyter skulle i stället lösas internt. När straffsparken infördes växte sig oppositionen mot fotbollens utveckling allt större. För att demonstrera sin motvilja sköt spelarna allt som oftast straffarna utanför målet.

I takt med att fotbollen spred sig till en arbetarklass på frammarsch under 1800-talets andra hälft gick sporten också mot en oundviklig kommersialisering. De nya utövarna från samhällets lägre skikt krävde ekonomiska garantier, inte minst för att ersätta förlorade arbetsinkomster vid bortamatcher. Snart hamnade gentlemannaidealet i amatörklubbarna i klinch med en tilltagande professionalism i de arbetarbaserade lagen. Anklagelser om att de nya fotbollsutövarna överdrev segerns betydelse och att de förvandlat sporten från fritidsnöje till ohederligt arbete var vanligt förekommande.

Sakta men säkert smulade kommersialiseringen sönder gentlemannens ideal till förmån för ett mer publikvänligt spel med segerns sötma som främsta förtecken. Fotbollen hade rullat från universiteten till industrierna.

Torbjörn andersson disputerade 2002 i Lund med avhandlingen Kung Fotboll, om fotbollens spridning i Sverige. Jag träffar honom på Idrottsvetenskapliga institutionen vid Malmö högskola, där han numera är verksam som forskare och lärare. Intresset för idrottshistoria är svalt på historiska institutionen i Lund.

Under arbetet med avhandlingen noterade Torbjörn Andersson att de akademiska städerna i princip inte fanns på fotbollskartan.

– Utmärkande för svensk fotboll är att den spreds som en folkrörelse. Kopplingen med skolsystem har aldrig funnits där på samma sätt som i England. På 1930-talet var det knappt en enda spelare i högsta divisionen som studerade vid universiteten. Och om någon ändå gjorde det, var det så anmärkningsvärt att det skrevs om i tidningarna, säger Torbjörn Andersson.

Han berättar också att den manlighet som odlades – och odlas – i fotbollslag aldrig efterfrågats i Sveriges akademiska miljöer.

– Arbetarmiljöer fanns inte i Lund, vilket gjorde att manlighetsidealet såg annorlunda ut i Lund jämfört med till exempel Malmö. Lunds förfinade medelklass har inte haft behov av den manlighetsfostran som fotbollen faktiskt är, fortsätter Torbjörn.

Handbollen, menar han, skiljer sig eftersom den aldrig varit en folkrörelse eller haft en tydlig koppling till arbetarklassen. Manlighetsidealet där har haft en vekare framtoning.

– Men vill man se den lilla arbetarklass som i dag finns i Lund, är det till Lugis hemmamatcher man ska söka sig.

Det självutplånande draget, att offra sin kropp för sin stads prestige är inte heller attraktivt i det akademiska Lund. Där idrottar man för sin hälsas skull. Stadens prestige ligger i andra värden än idrotten. Kommunen satsar pengar på att bli kulturhuvudstad men ser inte till att skapa förutsättningar för ett elitlag i fotboll.

– Det ska smaka blod att vinna den här matchen, säger tränaren Björn Gustafsson vid matchgenomgången.

Vi har anlänt i splittrad trupp till Södra Idrottsplatsen i Staffanstorp för bortamatch mot Kyrkheddinge IF. Hallands nations mesta målskytt Anders Folkesson sitter dock i en bil någonstans utefter E6:an, på väg från Oslo, uppenbarligen spelsugen.

Vi blir visade till omklädningsrummet av en äldre manlig funktionär, en sådan som inte finns i HNFF:s organisation. Naturligtvis luktar det linement och svett. Naturligtvis svär de och hackar på varandra som brukligt är i omklädningsrum. Men de frågar också varandra vilka ämnen som studeras och hur länge man bott i Lund.

Stämningen är inte att ta miste på. Det är en viktig match för ett pressat HNFF. Kyrkheddinge IF ligger under kvalstrecket med bara tre poäng mindre än lundalaget. Det rör sig om en så kallad sexpoängsmatch: Vid seger växer avståndet till sex poäng, vid förlust är Kyrkheddinge IF ikapp.

De femton spelarna i truppen är koncentrerade.

När första halvlek blåses igång tar lundalaget, anförda av sina centrala mittfältare, kommandot direkt. Det är tydligt att de har spelare med erfarenhet från högre divisioner. De spelar med en finess som motståndarnas långa bollar inte kommer i närheten av. Men något lugn infinner sig inte hos tränarna: Så här har det sett ut i de flesta av vårens matcher.

Först när Anders Folkesson äntligen anländer från Oslo och ger sitt lag ledningen kan tränaren Björn Gustafsson slappna av. Det enda orosmomentet är hemmalagets offensiva frisparkar.

– Vi har ju sagt att vi inte ska ge dem några fasta situationer, säger han halvhögt till sig själv.

Hans oro är förståelig, för det är uppenbart att HNFF är bättre än sina motståndare på varje punkt utom just huvudspelet. De vinner knappt en enda nickduell.

– Ingen vill väl skada det de har i huvudet, säger en av spelarna från avbytarbänken.

– det krävs en sorts enfaldens fanatism för att lyckas inom idrotten, och en grovhet som inte finns i Lund, säger forskaren Torbjörn Andersson.

Han lämnar inte mycket utrymme att hoppas när det gäller Lunds förutsättningar att hysa en fotbollsklubb av elitklass. Idrotten, menar han, är inte viktig på det sättet i en stad så till den grad präglad av sin akademiska miljö.

Dessutom var det för sent redan för 50 år sedan.

– Herrmarknaden i fotboll är stillad. I Skåne var den stillad redan i begynnelsen. HIF var först med att utmana klubbarna från Göteborg, sedan kom Landskrona. MFF kom på 30- och 40-talen.

Men, framför allt grundar han sin pessimism i att det inte finns något intresse, varken från kommun, från företag eller från invånare.

– Till och med Staffanstorp har större chans att få fram ett elitlag.

Till andra halvlek går HNFF ut med stort självförtroende och en ledning med 4-0. Matchen tar vid där den avbröts innan halvtidspaus. Inte ens då en av bortalagets mittbackar utvisas efter en huvudlös hands med både straff och reducering till 4-1 som följd, tillåts Kyrkheddinge komma nära. Till slut vinner Hallands med 6-3 och HNFF ser ut att kunna erbjuda ännu en ljusglimt bland Lunds fotbollslag.