Fråga: Hur många feminister behövs det för att skruva i en glödlampa?
Svar: Det var faktiskt inte roligt.
Alla vet att det är viktigt att skratta. Det är nyttigt och bör göras ofta. Man hanterar stress och motgångar bättre om man skrattar. Lite småkul har man kanske emellanåt men helt ärligt, sådär värst kul så att man slår sig på knäna har man ju inte till vardags precis. Är det kanske därför det verkar vara så i ropet att bli road? Överallt läser jag om humor- och nöjeskvällar. Riktiga tokar går på skrattkurser och alla andra då? Ja de verkar gå på ståupp. Det finns klubbar för skratt i var och varannan stad, på Babel i Malmö ska det vara humorgala och i höst ska det till och med ståuppas på nation. Jag läser med förundran om detta.
Vad är det med denna form av humor som gör det så populärt nästan 15 år efter att Seinfeld och Släng dig i brunnen sändes på teve? På jobbet pratas det om Parlamentet (alla älskar Björn Gustavsson) och om Grillad (ingen verkar gilla Thomas Järvheden direkt men roastningen på Berns går bättre).
Sven Svebak, professor vid neuromedicinska institutet på universitetet i Trondheim och en av de första i världen som forskar om humor, konstaterar att humorn beskriver hur någon är. Det är så tätt kopplat till våra erfarenheter och sociala koder att det finns lika många olika sorters humor som det finns människor.
Är det nyckeln till varför ståupp verkar vara den rådande humortrenden? Den bygger på den grundläggande förutsättningen att vi alla delar samma koder. Ståupparen delar in oss i fack för att sedan kunna driva med oss. Vi är kvinnor och män, smala och tjocka, modiga och fega, smarta och dumma. Och oavsett vad just du eller jag är så kan vi relatera till det. Ståuppen tränger in överallt. Denna höst tar den sig tydligen ändå in i de akademiska kretsarna.
Själv är jag urusel på att dra skämt men tack och lov finns det de som har humor som yrke. Jag tänker att det kanske är bättre att de gör jobbet och så lyssnar jag. Jag tänker bege mig till en ståupp-afton och se med egna ögon vad det är som händer på dessa kvällar. Tänk om det är som en humorsekt och sen kommer jag gå runt och skratta och dra konstiga skämt i tid och otid?
På café Athen har ståupp-klubben Prickprick nypremiär. Jag är ute i god tid. Vill ha en bra plats så jag kan iaktta ordentligt. Bakom mig slår sig ett sällskap ner där en av killarna visst är något av en ståupp-veteran och Prickprick-fan. Han drar vad som verkar vara moderna klassiker från förra ståupp-säsongen i den allmänna yran. Han är med andra ord förtjust. Själv vet jag inte var jag ska ta vägen. Funderar på det där med humor som ett sätt att umgås, som ett kollektivt uttryck. Undrar vad grejen med det är.
Blir det roligare om man skrattar ihop? Svebak svarar att humorkänslan förstärks när man upplever den med andra. Man får alltså en känsla av att ha ännu roligare om man ser att de omkring en skrattar. Svebak säger att det egentligen är tillräckligt att man känner sig rolig inuti men att kunna dela detta med någon genom att skratta tillsammans förstärker såklart upplevelsen.
Men jag känner mig ju inte ens det minsta lilla rolig inuti, hur ska det här gå? Tänk om jag inte skrattar. Tänk om det inte hjälper att det är fullsatt och alla andra skrattar? Blir det pinsamt då? Måste jag verkligen skämmas om jag inte har roligt?
Slutligen äntrar Prickprickarna scenen och efter att ha börjat med att håna publiken och säga att vi är slöa gissar jag att det kommer igång. Det är katastrofalt plågsamt. Folk klappar i takt till pianot som introducerar de olika ”komikerna”. Jag tänker gruppsykos. Skämten är låga och elaka. Men framför allt inte roliga. Jag drar på munnen när en av deltagarna säger att han ska lansera ett Alfapet för dyslektiker och kalla det ”Aflatep”. Det är enda gången jag ler. Killen bredvid mig är lika kall som jag. Han ler inte ens. En ganska ölhög herre i främre raden skrattar däremot ohejdat åt ett porrskämt som ingen annan verkar begripa. Han skrattar åt allt visar det sig sedan, så han kanske inte heller fattade porrskämtet. Jag skrattar i alla fall inte. Tänk om jag inte har någon humor?
Svebak har utvecklat ett test för att rent konkret mäta en persons sinne för humor och han menar (oroväckande nog) att det faktiskt finns de som får låga eller inga poäng alls. Samtidigt finns det också de som får höga humorpoäng men som har en så aggressiv och destruktiv humor att det istället blir en moralisk fråga om huruvida den sortens elaka humor ska ses som dålig eller acceptabel komik.
Jag skrattar inte en enda gång under ståupp-kvällen men däremot skrattar jag när folk trillar och snubblar. Tänk om jag är en av de få som får noll poäng på Svebaks humortest? Eller ännu värre, tänk om jag är en sån som har så elak humor att det är oetiskt? Jag blir tröstad av att Svebak säger att det inte finns någon dålig komik. Vad som avgör är konsekvenserna av humorn. Och han har kanske rätt den gode professorn? Tänk om man skulle se på humor på det sättet? Då spelar det ju faktskt ingen roll att jag tycker att stå upp är dötrist och ganska plågsamt humorbefriat. Det säger mer om mig och om vem jag är än om ståuppen som humorform. De flesta verkade ha ganska roligt på Prickprick. Kanske ska vi med gott samvete fortsätta skratta åt vad det nu är vi finner roligt. Så länge ingen ser oss eller tar illa upp så kan vi skämta om dyslektiker, tjockisar, porrfilmsinspelning och snubblare och skratta tills vi gråter. Och vi har vetenskapliga bevis på att vi har humor. Oavsett hur låg andra må tycka att den är. Det är fritt fram att skratta.
Illustration: Jimmy Bussenius
