“Det var på tiden!” var min reaktion när jag hörde att regeringen tänker införa studieavgifter för utomeuropeiska studenter som läser vid svenska universitet.
Det är inte mer än rätt att de som kommer hit och drar nytta av vår välfärd och spetskompetens för att sedan återvända till sina hemländer också får stå för en del av notan. Men frågan är laddad och fortfarande hörs ett starkt motstånd mot regeringens förslag från flera studentkårer.
Egentligen är det ganska konstigt. Studentkårerna vid de svenska universiteten borde vara de första att jubla till beskedet. Detta är ju ett enkelt sätt att få bukt med underfinansieringen på många högre utbildningar, utan att behöva ta från andra delar inom utbildningsväsendet. Här kommer ju pengarna utifrån, så att säga. Att våra utbildningar verkligen är underfinansierade råder det ingen tvekan om. Så sent som idag kunde vi läsa en debattartikel i Sydsvenskan med rubriken Bra utbildning måste få kosta mer, undertecknad av prorektorerna för universiteten i Göteborg, Lund och Uppsala.
Jag skulle faktiskt tycka att det var helt ok att vi bjuder utländska studenter på en gratis masterutbildning ifall det kunde motiveras som ett slags välgörenhet. Ifall våra öppna utbildningar innebar en möjlighet för någon som aldrig annars skulle kunna ta en högre akademisk examen att göra det. Problemet är bara att vi inte ens med lite god vilja kan kalla de internationella masterutbildningarna för välgörenhet. De flesta av de utomeuropeiska studenterna som åker hit skulle nämligen ha råd även om vi tog ut samma avgifter som universiteten i Frankrike och England. Eller USA. Det är bara det att de inte är villiga att betala lika mycket för en lundensisk som för en oxfordiansk eller yalesisk examen. Våra utbildningar anses helt enkelt inte tillräckligt bra.
Men för att vara gratis anses de ändå helt ok.
