Ironiskt nog blev det Nobels fredspris som frälste världen från obamafebern och förbytte presidentens image från fredsduva till diva. Men Obama kan fortfarande rädda sitt rykte genom att sluta tvinga på folk impopulära försäkringsreformer och i stället använda skattemedlen och de tio miljoner kronorna som han kommer att tilldelas i Oslo, åt att ge barn från minoritetsgrupper i USA en möjlighet att utbilda sig för att på så vis få chansen att göra samma klassresa som han själv.
Barack Obama är utan tvekan det intressantaste fenomenet inom amerikansk politik sen kalla kriget. Han är svart. Han spelar basket. Han lyssnar på hip hop. Han läser Marx istället för Bibeln. Han röker och håller gärna informella möten över några öl. Det intressantaste är dock att han på mindre än fyra år lyckades gå från att vara en relativt okänd lokalpolitiker i Illinois till att bli det starkaste politiska varumärket i världen.
Men hans karriär började inte för fem år sen då han blev världskänd genom sitt uppmärksammade öppningstal på demokraternas konvent. Hans karriär började 1981 då han blev antagen till Columbia Universitys programutbildning i statsvetenskap med inriktning mot internationella relationer. Utan åren vid universitet hade han aldrig kunnat bli president.
Det var nämligen under just de åren som han tränade upp sin enastående retoriska förmåga. Det var också då som han medvetet började kalla sig kristen. Men det var framförallt under den perioden som han satte upp målet att en dag tillträda världens högsta politiska ämbete. Vänner till honom har visserligen berättat i intervjuer att han redan som barn sade sig vilja bli president. Men det var först när han som 19-åring började studera statsvetenskap som han insåg att drömmen var inom räckhåll. Men han förstod också att han först måste skaffa sig det som förenat alla presidenter sen 1920-talet – krigsmeriter eller en examen från något av Ivy League-universiteten på östkusten. Kort och gott: tio år senare doktorerade han i juridik vid Harvard Law School.
Obama säger sig vilja skänka bort fredsprispengarna till välgörenhet. Hittills är hans enda utbildningspolitiska prestation ett hårt kritiserat TV-tal till landets skolbarn. Därför skulle nog både hans inhemska popularitetssiffror och de utsatta barnen i förorterna som han säger sig värna om må bra av om han använde pengarna till att upprätta en stipendiefond som ger studiebegåvade barn från fattiga miljöer och minoritetsgrupper chansen att få samma gedigna utbildning som han. På så sätt får de kanske till och med råd med en privat kvalitetsförsäkring så småningom istället för hans statliga alternativ. Om inte det skälet räcker kunde han hjälpa dem att utbilda sig eftersom det vore sjysst ifall valspråket “Yes, we can!” avsåg fler än bara honom själv.
