Förut användes kvotering: då kunde 30 sökande med två utlandsfödda föräldrar och IG i hälften av ämnena från gymnasiet ges företräde till juristutbildningen framför en sökande med 20,0 och svenska föräldrar. Nu används istället könsurval: då gör man det omöjligt för sökande som råkar ha oturen att vara av samma kön som de flesta som går utbildningen att bli antagna. Men i grunden är bägge systemen mer lika än olika eftersom båda bygger på samma märkliga föreställning om att varje liten beståndsdel av samhället måste vara en exakt återspegling av samhället i stort.
För 26-åriga malmötjejen Annie Wadenhorn har drömmen alltid varit att utbilda sig till psykolog vid Lunds universitet. I flera år har hon försökt komma in på utbildningen. I våras sökte hon igen efter att ha läst upp sina betyg på folkhögskola. Men det hade hon inte behövt göra. Alla platserna i hennes urvalsgrupp var nämligen redan vikta åt män, enligt regeln om förtur för det underrepresenterade könet. Med andra ord hade hon inte ens i teorin en chans att bli antagen – trots toppbetyg. Och hon var inte ensam. Minst 30 andra tjejer, samtliga med toppbetyg, sållades automatiskt bort från antagningsprocessen till psykologprogrammet helt enkelt därför att de var, just det, tjejer.
Fallet Annie Wadenhorn v. förtur för det underrepresenterade könet påminde mig om de amerikanska Ivy Leagueskolornas “judekvoter” som jag läste om i en kartläggning över orättvisans historia. I början av förra seklet uppstod i USA en växande kritik mot att “oproportionerligt” många av studenterna vid de finare universiteten var judar. Därför införde en rad prestigeuniversitet, däribland Harvard och Yale, kvoter i syfte att minska andelen judiska studenter till att på sin höjd motsvara judarnas procentuella befolkningsandel i det amerikanska samhället. 1935 var 40 procent av de sökande till läkarutbildningen vid Yale judar. Men av dem som blev antagna utgjorde judarna inte ens 7 procent. Lägg märke till att samma argument som skulle legitimera de antisemitiska kvoterna i USA används än idag för att rättfärdiga användandet av könsurval här hemma i Sverige: genom att medvetet manipulera sammansättningen av studenter på en utbildning vill man få gruppen att exakt spegla den nationella befolkningssammansättningen i övrigt.
Grundtanken är måhända god, men naiv. Bara för att fördelningen mellan kvinnor och män i Sverige är ungefär 50-50 behöver inte det i sig innebära att den är lika jämn bland de som vill bli förskollärare, litteraturvetare, ingenjörer, präster, sjuksköterskor eller, för den delen, psykologer. En någorlunda jämn könsfördelning är nog enligt många önskvärd inom de flesta yrkesgrupper. Men det ändamålet får aldrig värderas så högt att det helgar vilka medel som helst.
Förutom höga betyg krävs det även en del tur för att bli antagen till psykologprogrammet och Annie Wadenhorn hade kanske nekats plats i alla fall. Men i ett fungerande och rättssäkert antagningssystem hade hennes ansökan åtminstone fått vara kvar i poolen och tävla om platserna tillsammans med de andra sökande. Inte nödvändigtvis på samma villkor – men i en antagning är trots allt en orättvis prövning bättre än ingen prövning alls.
Istället diskvalificerades hon långt innan hon ens hunnit skicka in sin ansökan. Anledningen: fel kön.
