Mycket av Sverigedemokraternas retorik handlar om att de behandlas orättvist av etablerade partier och framställs felaktigt av etablerade medier. Kritiken är befogad.
I själva verket behandlas inget parti så vänligt som just Sverigedemokraterna. SD är nämligen det enda partiet som endast får en bråkdel av sitt politiska program granskat. Hur många vet till exempel att SD vill göra det lättare att läsa på distans, avsätta mer resurser till humanioraämnen och införa en så kallad lärarlegitimation?
En kompis berättade att han röstade på Sverigedemokraterna i EU-valet i våras. Inte för att han skulle vara rasist. Han är EU-kritiker och anser att Sverige bör lämna unionen. Och är man EU-kritisk och liberal så har man ett problem. Det enda riksdagspartiet som har kvar utträdeskravet i sitt partiprogram är nämligen Vänsterpartiet. Detta fick mig att inse att även om SD av medierna målas upp som ett rasistiskt parti så gör det inte nödvändigtvis alla deras väljare till rasister. SD har nämligen insett att det finns röster att hämta på frågor som inte har att göra med invandring.
“Det faktum att de [SD] har ett heltäckande politiskt program synliggörs aldrig. SD får framstå som det enfrågeparti som det faktiskt inte är”, skrev Gudrun Schyman i en debattartikel i Sydsvenskan i våras. Artikeln handlade om att SD gynnas av den felaktiga rapporteringen av dem som ett enfrågeparti. Jag tror att Schyman har rätt, i båda avseendena: 1.) SD är inget enfrågeparti, och 2.) så länge medierna enbart granskar deras invandringspolitik kommer SD obehindrat kunna locka till sig nya väljare genom tydliga ställningstaganden i andra frågor.
EU-kritik, hårdare tag mot brottslighet, mer fokus på miljö och ekologi i skolundervisningen och ett motstånd mot alla familjeformer som avviker från den traditionella kärnfamiljen, är frågor som övergetts av riksdagspartierna och som SD nu lyckats göra till sina. Och så, förstås, en individbaserad och meritokratisk skol- och utbildningspolitik. Att partiets primära målgrupp stavas barnfamiljer från under- och medelklassen framgår tydligt av det utrymme som vigts åt skolpolitiken i deras idédokument. Även avsnittet som ska redogöra för hur högskolan kan förbättras handlar nästan till hälften om lärarutbildningen och läraryrket. Med andra ord bedöms även högskoleutbildningarna utifrån den nytta de tillför grund- och gymnasieskolan: “För att värdera lärarnas roll och arbetsinsats högre än I dag samt påpeka vikten av att den som undervisar har adekvat pedagogisk utbildning och tillräckliga ämneskunskaper förespråkar vi införandet av en så kallad lärarlegitimation. Målet måste vara att det är behöriga lärare som ansvarar för undervisning och betygssättning.”
Det mest skrämmande med det här förslaget är att det – faktiskt – verkar rätt så vettigt. Att underlätta för utbildade och kvalificerade lärare att få jobb framför dem som saknar adekvata pedagogiska kunskaper är en nödvändighet, även om implementeringen av det här förslaget förmodligen skulle innebära en hel del byråkratiskt merarbete för våra kommuner. Men grundtanken är som sagt god. Samma sak kan förstås sägas om ungdomsförbundets vilja att införa fler betygssteg till gymnasiet, vilket skulle underlätta för en rättvis antagning till de populära högskoleutbildningarna. SD:s åsikter är knappast pk, men de vet garanterat vilka frågor de ska driva för att förbättra sin pr.
Om SD hamnar i riksdagen nästa år kommer det inte främst att bero på främlingsfientligheten, utan snarare på mediernas och riksdagspartiernas ensidiga fokusering på just den frågan samtidigt som SD tar väljare på helt andra frågor. Därför skulle nog riksdagspartierna (eftersom inget av blocken verkar vilja samarbeta med SD) må bra av att angripa och debattera även de delarna av partiets politiska program som inte handlar om invandring.
