Hur många skulle tycka att det vore ok ifall Handelsbanken, SonyEricsson och British American Tobacco genomförde sina traineeutbildningar vid universitetet på skattebetalarnas bekostnad? Eller om Socialdemokraterna eller Moderaterna bad universitetet att genomföra kurser där studenterna tenterades i deras partiprogram? Det många inte vet är dock att universitetet faktiskt bedriver konfessionell undervisning som bygger på en liberalteologisk bekännelse och syftar till att ge studenter anställning inom ett specifikt samfund.
För inte så länge sedan kunde vi i tidningarna följa diskussionen om huruvida staten bör tillhandahålla en egen imamutbildning eller ej. Intresset för förslaget avtog dock efter att utredaren sagt nej med motiveringen att statens uppgift inte är att bekosta utbildningar som vilar på religiös tro och övertygelse. Detta är förstås helt rätt. En akademisk utbildning ska per definition vara kritisk, inte minst mot sitt eget innehåll. Att utbilda i religiös tro, oavsett om den är muslimsk, kristen eller någonting annat, åligger därför knappast universitetet. Trots detta bedrivs faktiskt konfessionell undervisning av universitetet inom ramarna för prästutbildningen.
I SVT2:s granskningsprogram Existens i torsdags framgick det att studenter som läser till präster lär sig att be ihop, hur man ska hålla i en bebis vid ett dop och nattvardshandhavande. Eva Hamberg, professor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, beskriver prästutbildningen som “en felaktig användning av skattemedel:”
− Skattebetalarna får bekosta en utbildning som borde bekostas av kyrkor.
I själva verket finns det bara en kyrka som borde bekosta alltihop. Just det. Svenska kyrkan.
− Universiteten erbjöd sig att ta en större del av utbildningen, också den praktiska delen. Och Svenska kyrkan kunde inte motstå frestelsen att tjäna in en termin på det sättet.
Så beskriver förre ärkebiskopen och nuvarande gästprofessorn vid Lunds universitet KG Hammar orsaken till varför universitetet håller i kurser åt Svenska kyrkan. Hammar beskriver vidare felaktigt det som lärs ut som en “ kritisk och självkritisk akademisk teologi som ifrågasätter alla färdiga svar.” Felaktigt, ja. I själva verket är det ju en konfessionell icke-kritisk utbildning som ges akademisk legitimitet tack vare att den bedrivs av universitetet (dock fortfarande i Svenska kyrkans regi).
Enligt SVT anser studenterna själva att detta är olämpligt. Dock vågar nästan ingen protestera av rädsla för att inte få jobb sen inom just Svenska kyrkan. Detta menar i alla fall Eva Hamberg:
− De som vill arbeta inom Svenska kyrkan, bli präster till exempel, upplever att det kan vara riskabelt att uttrycka kritiska uppfattningar.
Än mer problematiskt framstår detta förstås som när man betänker hur oerhört politisk Svenska kyrkan är som institution. Till skillnad från andra religiösa samfund i Sverige (som t ex Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet, Pingströrelsen, Stockholms katolska stift, Svensk Islamisk Samling, Judiska församlingen i Malmö) dikteras som bekant Svenska kyrkans teologiska, och för den delen, politiska doktrin av kyrkostyrelsen och kyrkomötet, över vilket de invalda representanterna för våra politiska partier utövar ett inte obetydligt inflytande.
Men hur var det då med möjligheterna för muslimska samfund att utbilda imamer? Enligt KG Hammar skulle Svenska kyrkan “säkert inte ha någonting emot om andra [församlingar och trossamfund] också ville ha en praktisk utbildning.” Det är möjligt, men huvudproblemet är ju inte att Svenska kyrkan är ensamt om att ha en utbildning vid universitetet. Problemet är att universitetet utbildar i religiös tro överhuvudtaget. Det är inte universitetets uppgift. Sen spelar det faktiskt ingen roll om beställningen kommer från Svenska kyrkan eller Svensk Islamisk Samling.
