Höstens ankomst till Lund innebär att det återigen är dags att rota fram pumpsen, handskarna och kreditkortet – jag går på det varje år.
Men för att komma på bättre tankar kommer här fem anledningar till varför studenter inte borde gå på bal.
1. Baler är ett uttryck för överklassvurmande. Det behöver knappast sägas. På baler imiterar vi den klass som förr hade ensamrätt på universitetsvärlden. Majoriteten av Lunds universitets studenter har i dag inte gått på Lundsberg utan satt liksom undertecknad i ett klassrum i en sliten kommunal skola där klasskamrat 1 eldade på bänken, klasskamrat 2 roade sig med att rita snoppar på samtliga sidor i geografiboken och klasskamrat 3 inte ens brydde sig om att dyka upp.
2. Baler är könsstereotypa och heteronormativa. Dam, herre, dam, herre vid bordsplaceringen. Män har frack, kvinnor långklänning. Transor och queers gör sig icke besvär. Det hela blir inte bättre av att det är en klar fördel att slippa ha klänning. På baler är det nämligen alltid kallt. Något ljushuvud på AF-borgen har kommit på att det är smart att sänka värmen så att herrarna i sina gammeldags yllefrackar inte svettas ihjäl. Att hälften av sällskapet sitter avklädda med blåaktig hud och hackar tänder bryr sig ingen om.
3. På baler måste deltagarna dansa. Oavsett om mannen placerad till vänster om en under den evighetslånga middagen har visat sig vara ett misogynt missfoster förväntas man att fladdra med ögonfransarna, le och låta sig föras i första dansen. Har man otur luktar han svett på grund av den tjocka fracken och trampar en på tårna. True story.
4. På baler är ens bordsherre i nio fall av tio en idiot. Ofta har de svårt att umgås med kvinnor. Ofta har de problem med spriten. Ett år beställde min bordsherre elva snaps till middagen, och jag som inte dricker sprit kände mig som utsänd av IOGT-NTO. När de elva snapsarna kickat in provade han att kärvänligt lägga armen om mig ungefär en gång i minuten, medan jag tvingades öva på förmågan att slingra mig som en första klassens daggmask. När han efter ett par timmar slutat förfölja mig däckade han på en soffa, och där ligger han så vitt jag vet ännu kvar.
5. På baler blir det uppenbart om man har blivit tjock. Alla kläder som bara används en gång om året (tomtedräkt, frack och så vidare) är luriga på det viset; hux flux passar de inte längre. Trots att de satt som skräddarsydda året innan. Eller kanske året innan det. I år löste jag dilemmat genom att sy upp en ny balklänning.
Ja, för trots detta ska jag i år gå på Blekingska nationens bal för femte gången. Det är något speciellt med att se ordentligt tillkammade synthare föra sig i frack. Och den där prinsessåldern som jag är övertygad om att alla små barn, oavsett kön, hamnar i om vi bara tillåter dem – ja, för vissa sträcker den sig tydligen upp i 25-årsåldern. Oavsett hur gender queer man är i andra sammanhang.
