Alla älskar vi kultur, men när det är dags att betala svalnar ofta förälskelsen. De flesta av oss är faktiskt inte beredda att betala en spänn. Inte ens om det handlar om den absoluta favoritskivan eller favoritfilmen. Istället laddar vi enkelt, snyggt och smidigt ned vad som helst, när som helst, var som helst. Helt gratis. Allt till alla hela tiden.
Medan fiberkablarna formligen tjocknar av torrents som blixtsnabbt svischar genom Sverige, skriker skivbolag och antipiratbyråer sig hesa och önskar att datamaskinen aldrig hade uppfunnits. Under tiden spottar de malliga piraterna ur sig lillgamla blogginlägg om nät-anonymitet och vikten av integritet. Någonstans där emellan står en frälsarfigur som med upplysningsmannens nit skanderar: ”Kultur till alla! Gratis! En bok för alla!”
När vi med skorrande modem lyckades få ner de första MP3-filerna från Napster för många år sedan var den fysiska produkten inte längre greppbar utan bestod i stället av ettor och nollor. Och mitt i allt var ingen beredd att betala längre. Hur skivan så snabbt kunde bli värdelös är svårt att begripa, speciellt med tanke på att produktionskostnaden och funktionen i stort sett är den samma. Kan det vara så att det som blivit gratis inte bara värderas lägre rent ekonomiskt, utan också känslomässigt?
För är det inte så att det som är gratis kan kännas lite…plastigt? Gemensamt för gratisprodukter är att vi inte lägger särskilt stor vikt eller värde vid dem. De är slit och släng och utan emotionell betydelse. Pris tycks vara förknippat med kvalitet och därför är billigt dåligt och dyrt bra. Och när det billigaste av allt är gratis måste väl gratis vara sämst?
Journalisten Andreas Ekström har i den nyutkomna debattboken ”Gratis?” flaggat för risken att en mecenatkultur uppstår i gratis-limbot, där konstnären förvandlas till en tiggare som med mössan i hand får vara tacksam över allmänhetens allmosor. Men den glade spelmannen som enbart spelar för sitt höga nöjes skull är inte mer än en myt, om än en seglivad och unken sådan.
I linje med att skivan värderas så lågt har upphovsmännens status förändrats. I dag förväntas konstutövaren skapa bara för att det är roligt. Med grund i klassiskt kulturförakt hörs uttalanden som ”Det är ju roligt att spela”, ”Filmstjärnorna tjänar ju hur mycket som helst”, ”Musikerna måste inse att de inte kan få så mycket betalt”.
Från samma läger framhålls ofta tjänster som Spotify och naturligtvis kommer fler lagliga gratisapplikationer utvecklas, men problemet kvarstår. Att inte vara beredd att betala en spänn för något man värderar och uppenbarligen vill nyttja är inte bara girigt, utan också ohållbart i längden. Vad vi riskerar är en, ursäkta uttrycket, kommersialisering av utbudet. Att som konstnär ägna sin dag åt att söka upp nya former för finansiering lär varken öka kreativiteten eller originaliteten. Och de som hamnar i kläm är de smala produktionerna, de som inte går hem på bilmackar eller i melodifestivaler.
I grund och botten handlar allt om vår syn på kulturens värde. Vill vi att kultur ska vara mer än en förbrukningsvara måste vi återigen erkänna musikern, skådespelaren och konstnären som yrkesutövare med rätt till skälig ersättning. För någon rätt att få saker gratis finns inte. Dessutom är ju det som är gratis ofta ganska värdelöst.
