Den 9 november är det 20 år sedan Berlinmuren bokstavligt talat hackades sönder av frihetshungrande tyskar. En händelse som utgör en av de viktigaste vändpunkterna i Europas blodiga 1900-talshistoria.
– Det gick inte att föreställa sig att det skulle kunna hända, säger Alexander Bareis.
Han var 18 år när järnridån föll.
– Jag är uppvuxen med att Tyskland var delat. Man var övertygad om att muren aldrig skulle försvinna, berättar Alexander Bareis, som bodde i staden Pforzheim i sydvästra Västtyskland.
Som västtysk hade han en ganska vag bild av det kommunistiska Östtyskland, DDR.
Men när han reste genom landet för att hälsa på sin farbror i Västberlin, som var som en liten västtysk ö mitt i DDR, fick han ändå en skymt av livet på andra sidan järnridån.
– Jag minns att det var en lite nervös stämning i bilen när man åkte igenom där, det var ju en av världshistoriens mest bevakade gränser och man såg k-pistar överallt. Motorvägen var kolossalt mycket sämre än i väst, och så fort man stannade någonstans så var det någon i buskarna som kollade vad man höll på med.
Arbetarklassen fick förtur
För Alexander Bareis och alla andra ungdomar som levde i Västtyskland var det en självklarhet att man hade rätt att läsa vid universitetet, men i DDR såg det annorlunda ut – staten styrde antagningen till de högre utbildningarna med järnhand.
Kristian Gerner, professor emeritus i historia, berättar att en students sociala bakgrund var ett av de avgörande antagningskriterierna vid östtyska universitet.
– Arbetarklassen fick förtur till studier. Föräldrar med arbetarbakgrund fick barn som blev akademiker. Men då uppstod såklart ett problem: hur skulle man klassa deras barn?
– Under DDR:s sista år höll det här systemet på att försvinna, för då hade alla samma bakgrund, säger Kristian Gerner.
Studenterna i DDR hade obligatoriska kurser i marxism-leninism, och de internationella kontakterna var begränsade till länder inom östblocket.
De levde ett väldigt reglementerat och kollektivt liv, berättar Kristian Gerner, samtidigt som de tvingades ange varandras förehavanden till den fruktade underrättelsetjänsten.
Trots detta fanns det även i DDR stora fördelar med att utbilda sig.
– Det ingick i studieplanen att man hade en arbetsplats efter avslutade studier, man var i princip garanterad ett jobb, men man fick också finna sig i att bli utplacerad i ett par år, säger Kristian Gerner.
Studenter hade viktig roll
I demonstrationerna som ledde till Berlinmurens fall i november 1989 spelade studenterna en viktig roll. Det var i hög utsträckning de som deltog i protesterna mot den kommunistiska regimens förtryck.
Alexander Bareis minns att årets ord i Tyskland blev ”Wahnsinn”, som betyder vansinne eller galenskap.
– Inte ens sommaren 1989 gick det att föreställa sig att det skulle hända. Det var väldigt mycket känslor, folk firade även där jag bodde. Man var helt betagen av det hela, samtidigt fanns det många frågetecken, berättar han.
– Som det var nu tog väst bara över öst. Helmut Kohl körde sitt race, och jag var väldigt kritisk då. Men hade man velat runt och låtit folk utifrån bestämma så hade det kunnat gå helt annorlunda. Margaret Thatcher ville ju inte se ett enat Tyskland till exempel, säger Alexander Bareis.
Tidsresa att åka till öst
Även om Berlinmuren hade fallit fanns det fortfarande stora barriärer mellan öst och väst.
– Östtyskarna var annorlunda, de uppfattades som lite naiva och vilsna i kapitalismen. Det krängdes många dåliga bilar till Östtyskland efter återföreningen, berättar Alexander Bareis.
1990 startade hans mamma en arbetsförmedling i den östtyska staden Leipzig. Att åka dit var som att göra en tidsresa, förklarar han.
– Det var som att man hade hamnat i en femtiotalsrulle. Det var lite halvmörkt överallt. Grått, risigt och väldigt nedgånget.
Alexander Bareis, som idag är forskarassistent i tyska, lämnade Tyskland 1992 och kom till Sverige två år senare för att flytta ihop med sin svenska flickvän.
Han fick inte uppleva så mycket av förändringen, men skillnaderna mellan öst och väst lever kvar i stor utsträckning än i dag.
– De har högre arbetslöshet och sämre standard i öst. 20 år räcker inte för att göra allt bra efter så många år av misskötsel, säger Alexander Bareis.
Foto: Fotex/IBL Bildbyrå
