Att alla är välkomna betyder inte att alla känner sig välkomna.
Men få studenter vågar berätta att de känner sig kränkta eller utanför.
En sittning i Lund dit bara kvinnor är bjudna. Mat och dryck serveras av inoljade män i badbyxor. Middagen följs av en tävling där nationens sexigaste badpojke ska koras. Ett tjugotal män dansar och smeker sina inoljade kroppar tills badbyxorna ryker. Kvar står de två finalisterna och dansar tryckare i bara kalsonger.
Herr- och damsittningar anordnas titt som tätt i Lunds studentvärld och är nästan alltid fullsatta. Arrangemangen har dock kritiserats och blivit ifrågasatta ett antal gånger, också från de egna leden. Men man tycks ha kommit fram till att det bara är oskyldiga studentikosa tillställningar som vågar driva med könsstereotyper.
Förvånande många tror att studentbubblan är förskonad från de diskriminerande strukturer som präglar resten av samhället.
Att sexism, kränkningar och trakasserier inte förekommer eftersom ”alla får vara med.”
I rapporten ”Risk för diskriminering?” från utvärderingsenheten vid Lunds universitet pekas nationslivet ut som problematiskt av ett flertal intervjupersoner. Där står det att sexuella trakasserier inte får bortförklaras med vidlyftiga alkoholvanor liksom att homosexuella studenter har känt sig utfrysta och kränkta på flera nationer. Redan då påtalades att flera nationer saknade jämställdhetspolicys. Det är sex år sedan. En del har hänt sedan dess, men alldeles för lite.
Därför är de attityder som kommer fram i samband med Lundagårds granskning av nationernas arbete med jämställdhet och likabehandling oroande.
Att försvara sig med att man minsann har kvinnor i kuratelet eller att det är 50/50-könsfördelning i förmannakåren eller styrelsen håller inte. Det visar snarare på en snäv och inskränkt syn på vad jämställdhet och likabehandling egentligen innebär.
Att det ska råda jämställdhet mellan könen är självklart, men där är siffror inte ett tillräckligt mått.
Snarare handlar det om att erkänna och agera mot de ojämlika strukturer som finns i samhället. Att vara uppmärksam och reflektera över vilket budskap man sänder ut till både nationsaktiva och besökare. Att sätta sig in i hur de som inte passar in i normen uppfattar olika situationer.
Det håller inte heller att säga att man inte har några problem eller att en likabehandling- eller jämställdhetspolicy inte skulle göra någon skillnad. En policy är ett ställningstagande, en attityd som visar att man har beredskap och en tydlig handlingsplan. Samtidigt är det bara början på ett medvetet arbete med jämställdhet och likabehandling.
Det är oviljan att ens ta detta ”symboliska” ställningstagande som förvånar mest. Och speciellt tydlig blir denna märkliga inställning när Juridiska föreningen stoppar ett initiativ från medlemmar som vill starta ett jämställdhetsutskott. Ursäkten är att det inte är lämpligt med tanke på framtida organisationsförändringar och jag antar att man syftar på avskaffandet av obligatoriet.
När obligatoriet ryker gäller det att visa varför studenter ska fortsätta vara medlemmar. Majoriteten av studenterna på juristutbildningen är kvinnor. Men de undervisas i en mansdominerad värld som sedan fortsätter i arbetslivet. Där kan kåren spela en oerhört viktig roll genom att visa att man tar jämställdhetsfrågor på allvar.
Inför obligatoriets avskaffande finns ett gyllene tillfälle för Lunds studentföreningar att fundera över sin verksamhet och vilka signaler man sänder ut till studenterna.
För det är inte svårt att räkna ut vilka medlemmar som man annars kommer att tappa.
De som inte känner sig lika välkomna i det lundensiska studentlivet.
De som tydligen inte finns.
redaktör
