Studenterna skriker, skräpar ner och urinerar på gatorna. Att bo nära dem kan leda till för tidig död.
Samtidigt är det svårt att föreställa sig Lund utan dem. Grannarna har en minst sagt kluven inställning till dem som stör deras nattsömn.
Lundagård följde med bakom gardinerna.
– Det här är ändå inte så farligt. Det är värst efter klockan tre. Då har vakterna gått hem och då drar efterfesterna igång. Det kan bli outhärdligt.
Kristina Welinder blickar ut mot de långa rader av fönster som utgör fasaden till Malmö nations bostadshus. Klockan har passerat 22 och mörkret har kopplat ett järngrepp kring Lund.
Från ett öppet fönster strömmar musik ut i den rätt bistra oktoberkvällen. På en balkong står en man och skriker. På gatan nedanför passerar två personer, inbegripna i en högljudd konversation.
Kristina står mitt i alltihop. Hon står tillsammans med maken Lars på uteplatsen som ligger inbäddad i Malmö nations bostadskomplex och hör hur festandet bli alltmer intensivt.
– Man får väl räkna med att det är högljutt ibland, men det borde inte få pågå varje kväll, säger Kristina och går in i lägenheten samtidigt som Lars stänger den fönsterförsedda balkongdörren. Rutan är av glas i tre lager, precis som alla lägenhetens fönster. Men det hjälper föga.
– Det är basgångarna som är värst. De går igenom allt och får väggarna att vibrera, säger Lars.
Makarna Welinder har bott grannar med Malmö nation i 20 år. När de flyttade in var de förberedda på att grannen ibland skulle vara högljudd, och den första tiden var relationen med studenterna god.
– Jag kan inte minnas att jag tyckte att studenterna var störande när vi flyttade hit, säger Kristina.
Men beskrivningen av det knappa kvartseklets andra hälft är ganska bister. Lars och Kristina berättar om efterfester som pågår till morgontimmarna och gör det omöjligt att sova, nerspydda trottoarer och öppna ytor som täcks av glaskross.
– Studenterna har blivit värre, och vår hälsa har blivit sämre med åren, säger Lars.
Kristina skyller en stor del av problemen på spriten.
– Studenterna dricker som aldrig förr. De kanske vet hur de ska bete sig när de är nyktra, men sedan glömmer de allt på fyllan. Jag är övertygad om att problemen skulle bli mindre om de inte drack så mycket, säger hon och fortsätter:
– Vi har nog blivit känsligare också. När jag blir väckt på nätterna har jag väldigt svårt att somna om. Så är det när man blir äldre, säger Kristina som ibland tvingas använda sömntabletter.
Det har gått så långt att paret har funderat på att flytta.
– Ja, om det inte blir bättre får vi kanske göra det, säger Lars.
– Nej, vi har inte övervägt det på allvar. Men det är klart, när vi vaknar klockan tre kanske vi säger att vi inte klarar det här längre, säger Kristina.
Denna termin slog antalet nya studenter i Lund rekord, igen. För Kristina och Lars innebar anstormningen en ny vända med högljudda fester och nedskräpning.
Störningarna föranledde Lars att skriva en debattartikel, den andra i ordningen. Artikeln hade rubriken ”Malmö nation en styggelse”.
En bit västerut bor Mani Maslehati tillsammans med sin fru och två små barn i en lägenhet precis intill Lunds nation. Även för Mani innebär torsdagskvällar nationsfest, då slår Lundaklassikern Penthouse upp sina portar. När familjen flyttade in för två år sedan kunde klubbnätterna och de efterföljande morgnarna vara mardrömslika.
– Det var ofta väldigt högljutt med musik från korridorerna och skrik på innergården. Efter festnätterna var ofta området kring entréerna till nationen täckt av glassplitter och cyklar låg slängda överallt, berättar Mani.
Grannarna började klaga. De ringde nationens jourtelefon när oväsendet blev extra påtagligt, de försökte ordna möten. Men Mani beskriver responsen från nationen som sval. Det kom några löften, men sällan några direkta förändringar.
– Det var ensidigt. Vi försökte få kontakt men vi fick aldrig något tillbaka, säger Mani.
I juni skickade Mani och omkring 80 av hans grannar en massprotest till kommunens miljöförvaltning.
Hittills i år har sammanlagt sex skrivelser inkommit till kommunens miljöförvaltning där nationsgrannar klagar på framförallt oväsen och nedskräpning.
– Det är kanske något fler än vad det brukar vara under ett år, men det är inte någon dramatisk ökning, säger miljöinspektör Lovisa Rydberg.
Men 2009 står ut på andra sätt: så många som 80 grannar har sannolikt aldrig ställt sig bakom en protest mot en nation och sällan har en ansökan om tillfälligt bygglov väckt så starka reaktioner som den som AF Bostäder, AFB, skickade in till stadsbyggnadskontoret i början av sommaren.
AFB anhöll om tillstånd att ställa ut hundratalet baracker för att fler nyanlända studenter skulle ha någonstans att bo när terminen startade.
”Vi befarar att få kråkor och andra kalasande fåglar och däggdjur som närmaste grannar” skrev en boende. ”Det skulle utan tvekan ge en ökad olycksrisk” hävdade en annan. En tredje påstod att studenterna riskerade att störa nattsömnen vilket i förlängningen kunde leda till för tidig död.
Det blev aldrig någonting av de tillfälliga studentbostäderna.
– Jag tror att lundabornas inställning till studenterna är väldigt varierande. Vissa anser att de gör staden levande och rolig medan andra tycker att studenterna bara super, skränar, skräpar ner utan att betala ett öre i skatt.
Det säger arkivarien Fredrik Tersmeden, som beskriver grannfrustrationen som ett relativt nytt fenomen.
– Tidigare var det få förunnat att gå på universitetet. På 1800-talet kallade Lunds invånare studenterna för ”herrar”. Det fanns en ganska undergiven attityd som medförde att man var väldigt tolerant, berättar han.
Det förändrades på 1960-talet. Då expanderade studentstaden Lund explosionsartat. Antalet studenter ökade från 5 000 till 20 000 på några få år.
– När studenterna blev fler försvann det exotiska. Lundaborna vande sig vid studenterna, och då minskade också toleransen. När det blev vanligt med studenter blev det inte någon större skillnad på deras festande och ett gäng skrikiga gymnasister i de boendes ögon, säger Fredrik Tersmeden.
Cecilia Henning är docent i socialt arbete vid Hälsohögskolan i Jönköping. Hon har forskat om grannar i 20 år. Dessutom bor hon sedan länge i centrala Lund.
– Grannrelationer är vanligtvis ganska ytliga, men de är samtidigt väldigt viktiga. Om de fungerar ger de en känsla av trygghet och identitet. Om de inte fungerar är det oerhört lätt att man känner sig kränkt och överkörd, säger hon.
Även om acceptansen för studenternas busliv krympt i takt med att antalet studenter ökat är toleransen troligtvis större här jämfört med många andra städer.
– En stor del av lundaborna är akademiker som själva varit festande studenter en gång i tiden. De har lättare att acceptera stökiga studenter. Det händer att jag vaknar för att någon går förbi på gatan utanför och skriker, men det stör mig inte så mycket för jag vet hur det var att vara student, säger hon.
Fredrik Tersmeden menar att förhållandet också kan vara det motsatta. När studenterna och universitetet blir ett med staden är det lätt att glömma det positiva med akademin.
– Många lundabor tar studenterna för givna. Då märker man mest det dåliga och tänker inte på allt det positiva som universitetet tillför staden, säger han.
Tendenserna märks inte bara hos klagande grannar utan också i de kommunala korridorerna. När högskolor öppnar i mindre städer tas studenterna emot med öppna armar av kommunpampar som ser en framtid fylld av tillväxt, skatteintäkter och prestige. På andra håll erbjuds nya studenter bostadsgaranti, i Lund slås det upp tält och rektor hyr ut sin soffa.
I nyblivna studentstäder får kårer och organisationer mark till skänks av kommunen, precis som de fick i Lund en gång i tiden. Men det var länge sedan, nu går det minst sagt trögt. Det är inte bara AFB som stöter på patrull, Lunds nation har kämpat sedan 2002 för att få bygga bostadshus. Hittills utan resultat.
– Kommunens agerande har stor betydelse för att förbättra relationen mellan lundaborna och studenterna. Kommunen måste visa att man uppskattar studenterna, säger Fredrik Tersmeden.
Den som får hantera större delen av de klagomål som kommer till Malmö nation är kuratorn Gustav Crenér. Han tycker inte att grannarnas attityd har förändrats nämnvärt.
Däremot festar studenterna mer.
– Det hör nog till viss del ihop med att vi blivit restriktivare med alkoholserveringen på klubbarna. Det leder till att studenterna förfestar mer och slänger burkar och flaskor på väg till klubben. Då blir det skräpigt.
Gustav Crenér beskriver nationens grannrelationer som goda.
– Vi har löpande kontakt med våra grannar och det fungerar bra. I början av terminen får vi många nya hyresgäster som inte riktigt vet hur man ska bete sig, men vi är noga med att informera om vad som gäller. Det brukar bli bättre efter ett tag, säger han.
Om tillsägningar inte får någon effekt har kuratelet rätt att utdela varningar till boende som inte sköter sig. Efter tre varningar väntar vräkning.
– Det har blivit en del varningar den här terminen, men vi har inte tvingats vräka någon, säger Gustav Crenér.
Efter att nära 100 grannar till Lunds nation protesterat mot ordningsproblemen började det hända saker.
– Kommunen kallade till ett möte som var väldigt givande. De upprättade en handlingsplan och började bocka av punkterna en efter en. Det fungerar mycket bättre nu, säger Mani Maslehati, som var en av dem som förde grannarnas talan.
Han berättar om bullerplank som ljudisolerar rökrutan på innergården, tjänstemän som plockar upp glaskross och vakter som ser till att klubbgäster sköter sig när de vandrar hemåt.
Men en del problem kvarstår.
– Det händer fortfarande att festerna blir högljudda och ibland skräpar folk ner. Jag tror att mycket av störningarna beror på att studenterna känner att de bara är på tillfälligt besök i Lund. Då är det okej att göra sådant som man aldrig skulle göra hemma. Jag skulle önska att de verkligen började betrakta sig själva som lundabor och ta ansvar för vår stad, säger Mani.
En stor del av äran för den genomgripande förändringen som Lunds nation genomgått lägger Mani på kurator Jonathan Sträng.
– Vi började med att erkänna för oss själva att det är vi som är problemet. Om vi inte fanns skulle inte våra grannar ha några bekymmer. Med det som grund började vi arbeta för att skapa dialog och en relation som fungerar så bra som möjligt. Det har fallit väl ut. Nu hoppas jag bara att det håller i sig, säger han.
Jonathans tålamod när det gäller klagande grannar ter sig i det närmaste oändligt. Frågan är om det räcker. Den sista fredagsmorgonen i oktober författar en anonym skribent ett inlägg med rubriken ”Stökiga studenter” på Lunds nations nätforum:
”Det var ett väldans liv på Stora Tomegatan i går kväll och i natt med många glasflaskor som krossades och folk som var extremt skrikiga. Har Lunds några vakter som står även på Stora Tomegatan och håller lite koll? Hade kanske varit bra med tanke på alla upprörda grannar.”
Nationens husförman Erik Wiklund suckar lite grann.
– Mycket av det som grannarna klagar på kommer inte från vår nation eller våra boenden. Vi får skulden även om det inte är vårt fel. Det är tråkigt. Samtidigt tycker jag att man får acceptera att det låter i en innerstad. Studenterna är en del av Lund och de bidrar till stadens ljud precis som biltrafiken, säger han.
