Var Gladspexarna tar sig an historien om Spartacus, den upproriske romerske slaven. Med hjälp av dvärgar i lådor och kritik mot girighet och ekonomisk hysteri skapar de ett riktigt bra spex. Klicka på ”bildspel” för att se fler bilder.
Ni kanske har sett Stanley Kubricks film Spartacus från 1960. Då kanske ni tror att ni kan historien om den uppstudsige slaven. Fel. Var Gladspexarna vet såklart hur det egentligen gick till. Faktum är att Spartacus faktiskt själv inte har någon särskilt framträdande roll i spexet som bär hans namn.
Senator i centrum
I stället är det den romerske senatorn Pompejus som står i händelsernas centrum. För att erövra makten i Rom bestämmer sig Pompejus för att fejka ett slavuppror, som han sedan låtsas slå ner. På så sätt vill Pompejus imponera på de andra senatorerna. Av en slump väljs slaven Spartacus ut som “ledare” för det fiktiva slavupproret. Sedan råkar tyvärr Pompejus påstå inför självaste Julius Caesar att han redan har kväst upproret och har Spartacus huvud i en låda. Då blir Pompejus givetvis tvungen att hitta ett dylikt huvud, och tills sist är han på väg att ta Spartacus eget huvud. Innan Spartacus hinner bli halshuggen avslöjas dock Pompejus bluffhistoria, och Spartacus blir frigiven. Slutet gott, allting gott, således.
Spex med ett budskap
På vägen dit hinner Var Gladspexarna med att ge oss en japansk turist, sjungande dvärgar i lådor, den sedvanliga kärlekskupletten, och skämt om dagsaktuella företeelser. Bland annat skojas det om Malmö Högskola, Vellinge kommun och Smålands nations sprittillstånd. För ovanlighetens skull finns det ett slags genomgående tema, både i kuplettexter och i repliker. Spexet genomsyras av en kritisk hållning mot, och en drift med, girighet, pengar och överdriven konsumtion. Budskapet tillåts aldrig stå i vägen för vare sig skämt eller handling, men det finns där. Det känns uppfriskande med ett spex som verkar vilja säga något.
Man skrattar ofta
Men Spartacus är ju till syvende och sist en humorföreställning. Och skrattar gör man, ofta och mycket. Manus och kuplettexter är fyndiga, och skådespeleri och sång håller genomgående hög klass. I Konsertsalens intima miljö kommer publiken nära de som står på scen, och spexarnas entusiasm går riktigt att ta på. VarGlad? Jag är glad.
Foto: David Polberger
