I torsdags beslutade ledningen vid Trondheims universitet att inte bifalla ett bojkottkrav mot Israel. Ett berömvärt beslut som vittnar om akademisk integritet och civilkurage i en tid då smygantisemitismen i det närmaste normaliserats.
Bojkottkravet kom från ett 30-tal professorer vid universitetet och motiverades med Israels så kallade förtryck av palestinierna (“så kallade förtryck” då påståendet att israeler förtrycker palestinier måste betraktas som ett ställningstagande snarare än ett sakligt konstaterande). Rent konkret ville bojkottarna att varje form av akademiskt och kulturellt samarbete med israeliska institutioner och deras representanter skulle avbrytas. Kravet, som fördömts av Simon Wiesenthal-centret som “en hatkampanj”, förvånar tyvärr knappast. Den akademiska antisemitismen är nämligen inte ny.
Det är sant, som palestinavänner brukar påpeka, att kritik mot Israels utrikespolitik i sig inte behöver vara antisemitisk. Men det innebär inte att kritiken inte ens kan vara det. I själva verket inser nog många att mycket av kritiken som riktas mot Israel faktiskt är antisemitisk. Dessutom har antisemitismens lightversion i det närmaste upphöjts till norm, även inom akademin. Till exempel anses det numera rumsrent att skriva om “judiskt inflytande” över USA:s medier, ekonomi och politik. (Det behöver väl knappast nämnas att föreställningen om “de rika och mäktiga judarna i USA” är en antisemitisk konstruktion som bottnar i den urgamla myten om judarna som ett girigt och etnocentriskt folk.) Och opinionsbildare som sprider antisemitiska konspirationsteorier och använder sig av begrepp som “judisk lobby”, “ockupationsmakten Israel” och “israelisk apartheid”, betraktas inte längre som kryptofascister utan snarare som djärva sanningssägare som inte räds antisemitstämpeln.
Men det finns inget djärvt i att vara antisemit. Antisemitismen är på ett sätt till och med fegare än annan form av rasism, eftersom den med så kalkylerad precision tar sikte på ett folk som alltid befunnit sig i numerärt och politiskt underläge. Och den fegaste antisemitismen är smygantisemitismen, som oftast framförs förklädd till Israelkritik. Men under rättvisepratet skymtar judehatet. Så också i brevet från bojkottarna i Trondheim, som inleds:
”Sedan 1948 har staten Israel ockuperat palestinsk jord och nekat palestinierna grundläggande mänskliga rättigheter.”
Lägg märke till att årtalet som nämns är 1948, då Israel grundades, och inte 1967, då Israel intog Gaza och Västbanken. Problemet, enligt de trondheimska professorerna, är alltså inte att Israel som geografiskt område expanderat utan att den judiska staten överhuvudtaget existerar.
Detta är inte antisemitism light.
Detta är antisemitism extra everything.
