Ett av kraven som nationernas valberedningar tvingas förhålla sig till i rekryteringstider som dessa är kravet på jämställdhet. Att detta är ett ideal som bör eftersträvas och efterlevas är nog de flesta överens om. Dock tenderar hypen kring ordet göra att vi glömmer själva syftet med jämställdhetssatsningarna inom studentlivet: nämligen att det inte ska spela någon roll ifall den som söker en post är kille eller tjej.
Lundakarneval i maj. Obligatoriets avskaffande en månad senare. Förhandlingar och beslut om hur universitetets stödmiljoner till studentlivet ska fördelas. Frågan är om inte det ökade ansvaret gör att många avskräcks från att söka de högsta nationsposterna fastän de annars inte hade tvekat.
Därtill kan rekryteringsprocessen för många valberedningar ha komplicerats ytterligare genom den senaste tidens rapportering om synen på likabehandling, i synnerhet jämställdhet, inom studentlivet. Det är förståeligt att frågan vädras, även om det inte precis är första gången. (Mitt personliga intryck är att det sker varje gång som Lundaspexarna sätter upp en ny pjäs.) Dock kan tajmingen verka extra olycklig nu, då en sådan debatt riskerar att sätta press på valberedningarna att nominera en viss sorts kandidater, som dessutom bedömts utifrån helt andra lämplighetsfaktorer än vad som borde varit fallet.
Det jag kritiserar är inte nationernas interna jämställdhetsarbete – det arbetet är berömvärt – utan den allmänna, externa besattheten av den här frågan. Jag tror att det bästa sättet att uppnå äkta likabehandling är att avdramatisera den. Ju mer avslappnad attityd man har till det här, desto större är chansen att man blir en rättvis rekryterare.
Så sent som i våras var jag själv ordförande för en valberedning i en kår som haft varannan kille-tjej på ordförandestolen sen 90-talet. Och i likhet med hur det sett ut tidigare år levererade vi en styrelse där fördelningen var 4-5. I presidiet 2-2. Men detta skedde utan att vi betraktade det som ett självändamål att det skulle se ut så. Kvotering är nämligen något av det värsta jag vet. Att välja en person enbart på grund av hans eller hennes kön är detsamma som att reducera den personen till enbart sitt kön. De som vi nominerade valdes därför ut för sin lämplighet, och där ingick inte “rätt kön” som ett kriterium.
Motsatsen till att diskriminera är inte att premiera. Motsatsen är att bortse från könet helt och hållet.
Mina tips till nationernas valberedningar som arbetar för fullt nu är därför följande:
1. Fokusera på de kriterier och egenskaper som kommer att vara viktiga för att fixa 2010 års utmaningar!
2. Ge alla som söker samma chans att bevisa sin lämplighet – och gör era val utifrån vad som känns bäst! Det är nämligen det som är äkta likabehandling – inte siffror och statistik!
