Hon är en manodepressiv datornörd och troende häxa – med My Little Pony på rummet. Elisabeth Gehrke är outsidern som har tagit sig till kårens gräddhylla och kandiderar till riksdagen nästa år.
Elisabeth Gehrke, vice ordförande för Lunds universitets studentkårer, Lus, drar det sista blosset på sin cigarett utanför AF-borgen.
– Kåren-tycker-inte-jag-ska-röka, men-jag-vill-inte-ändra-min-livsstil-en-gång-till.
Hon talar i samma takt som Usain Bolt springer.
– Jag har alltid pratat fort. Och min dialekt är en blandning mellan stockholmska, skånska och amerikanska. Den är som jag, en blandning av saker som inte passar ihop med varandra egentligen.
Vi går upp till hennes kontor. Hon slår sig ner i en fåtölj och fläker upp sin laptop i samma rörelse. Helt taget ur luften berättar hon varför hon använder Windows.
– Jag har inte hunnit installera Linux på den här datorn ännu, men det är på gång.
En natt för några år sedan satt Elisabeth Gehrke och tittade på tv i sin studentlägenhet. Hon såg Stephen Frys dokumentär ”The Secret Life of the Manic Depressive” som handlar om personer med bipolärt syndrom. Sjukdomen ger upphov till maniska perioder eller växlingar mellan depression och manisk eufori.
Hon satt där mitt i natten och såg att ”det där är ju jag” och bröt ihop fullständigt. Sedan kunde hon pussla ihop allting och förstå hur det faktiskt låg till.
I mellanstadiet blev hon mobbad och tonåren präglades av identitetsproblematik och hög frånvaro i skolan.
Elisabeth Gehrkes mamma är amerikanska och familjen bodde några år i Kalifornien och även i Tyskland och Holland när föräldrarna jobbade där.
– När jag blev mobbad i mellanstadiet åkte jag tillbaka till USA och bodde där också.
Elisabeth Gehrke fick sitt bipolära syndrom diagnostiserat och tar numera den förebyggande medicinen litium. Hon berättar att medicinen ger allvarliga biverkningar om man dricker för mycket alkohol. En stund senare berättar hon om sin fritid.
– Mycket baler blir det. Jag festar mer nu än vad jag gjorde innan.
Trots det frekventa festandet har hon aldrig varit mindre påverkad av sjukdomen än i dagsläget.
– Jag kan tacka de långa arbetsdagarna för det. Man har hela tiden någonting annat att tänka på. Men jag har haft väldigt djupa depressioner och väldigt påtagliga manier.
Efter att hon fått diagnosen såg hon tillbaka på hur skolbetygen gick som en berg- och dalbana mellan depressioner och manier.
Elisabeth Gehrke vill ändå vara öppen med sin sjukdom och ser även fördelar med den.
– Många ledande politiker och samhällsfigurer har haft sjukdomen. Den gör ju mig ganska produktiv i vissa avseenden. Hade jag inte haft de här svårigheterna hade jag inte brytt mig om alla saker jag bryr mig om i dag.
Även privat har Elisabeth Gerke alltid påverkats av sjukdomen. Förut bodde hon tillsammans med sin bästa vän på Vildanden. Han har tvångssyndrom och kombinationen med hennes bipoläritet var inte optimal för vare sig kompisrelationen eller hushållet.
Kärleksrelationer vågar hon knappt drömma om.
– Jag har alltid haft inställningen att jag kommer att vara själv. Det skulle snarare vara en positiv överraskning om jag lyckades ha ett förhållande.
Men tvåsamheten är inte nödvändigtvis något Nirvana för Elisabeth Gehrke. Under tiden hon studerade genusvetenskap samlade hon mod till att komma ut som queer och relationsanarkist.
– Jag har fått helt andra verktyg att förhålla mig med till mitt eget privatliv. Det är kanske okej att jag inte kan ha ett vanligt heteronormativt förhållande, det kanske bara är bra.
Lundagård följer med Elisabeth till Hässleholm. Mitt i skogen, utanför centrum, ligger villaområdet Ljungdala. Där bor hon i föräldrarnas inredda garage, som är fullt av saker som omöjligt går att härleda till någon sorts logik.
I sovrumstaket hänger en lila boa och en ridpiska. Över en fåtölj ligger två Hammarby IF-halsdukar. Väggarna är prydda med Star Wars- och World of Warcraftplanscher och fotografier från barndomen. Ovanför sänglampan hänger ett par svarta änglavingar.
Fem balklänningar sticker ut genom en av garderoberna. Under skrivbordet står ett trettiotal par skor tillsammans med två par retrorullskridskor. På skrivbordet finns tre datorer, två skärmar och ett Playstation 3. Elisabeth Gehrkes spelintresse är lika tydligt som karlavagnen en stjärnklar natt över Ljungdala.
I en bokhylla i sovrummet står en My Little Pony lutad mot ett gäng böcker om alternativa religioner. Elisabeth Gehrke blev troende wiccan, häxa, under sina tidiga tonår.
Hon visste inte var hon hörde hemma och hittade en slags trygghet i religionen.
– Man bör inte missionera tro och sådant, men själv firar jag sabbaterna, ber och har ett hem enligt de regler som min tro föreskriver.
I en annan bokhylla står Stieg Larssons Millenniumtrilogi och samlar damm. Vanligtvis läser hon inte deckare, men för ett par år sedan var det flera som uppmanade henne att läsa böckerna på grund av hennes likheter med Lisbeth Salander.
– Jag har själv tatuerat mig, opererat mig och hållit på liksom. Haha, missanpassad. Men jag kan hantera sociala sammanhang bättre än hon, annars hade jag inte kommit så här långt. Och jag är mindre våldsam och inte vänster.
Rent stereotypt borde du väl vara vänster?
– Jo, det borde jag kanske egentligen. Det är nog den där amerikanen i mig som gjorde att jag inte blev det. Jag har en massa ingrodda värderingar jag inte kan få bort.
I våras valdes Gehrke till vice ordförande i Lus, trots att hon var något av en dark horse. Hon hade ingen längre erfarenhet av kårarbete och var inte heller nominerad av valberedningen. Nu efter halva mandatperioden planerar hon nästa steg i karriären.
– Jag har nyligen blivit nominerad till Folkpartiets lista i riksdagsvalet 2010 och tackat ja. Jag har varit lite aktiv inom Liberala studenter, men inte mycket mer.
Elisabeth Gehrkes mål är att lyfta debatten om utbildnings- och bostadsfrågorna till en högre nivå. Hon menar att man måste ta de frågorna på allvar om man kommer från Lunds valkrets.
Att vara religiös och ändå kandidera för ett sekulariserat parti som Folkpartiet ser hon inga problem med.
Snarare ser hon likheter mellan wicca och sin politiska övertygelse.
– Jag brukar säga att man ska skilja hårt på sin tro och politik, jag tror till exempel inte på religiösa friskolor och liknande. Men grunden i wicca är typ ”gör vad du vill så länge du inte skadar någon” och det är ju en socialliberal tanke också.
Hon sitter uppkrupen i soffan på kontoret. Fingrarna går som en löpeld över tangentbordet. Hon visar sitt novemberschema – inte en sekund ledig.
Mellan orden flackar hon med blicken ner mot skärmen.
– I går satt jag i möte med rektorn och ledningsgruppen och snackade budget, sedan med dekanrådet. I dag är Göteborgs universitets kårledning på besök.
Det knackar på dörren, en röst tränger igenom:
– Elisabeth! Vi väntar på dig på Lus-fikan!
Som sagt, inte en sekund ledig.
Varför håller du på med politik egentligen?
– Av ilska och ångest. Det grundar sig i mina personliga erfarenheter som student med förhinder.
Om två timmar är det helg. Då ska hon festa och skriva styrelseprotokoll.
På måndagen går följande att läsa på hennes Twitter: ”Har haft en toppenhelg med traditionell husfest, nu har allvaret börjat igen och obligatoriesmockorna hänger i luften”.
Foto: Emil Langvad
