”Kamrater! Följ flaggan!”

Trots små förhoppningar om att kunna påverka klimatförhandlingarna var Erik Sjöberg en av många studenter som gick med i demonstrationståget i Köpenhamn. Lundagård följde med för att uppleva dagen med hans ögon.

Klicka på ”bildspel” för att se fler bilder.

− Nu är jag sugen att skrika halsen av mig!

I över en timme har Erik Sjöberg stått och trängts med sina kamrater utanför Christiansborgs slotsplads i Köpenhamn. Folk kallar på hans uppmärksamhet hela tiden, flygblad ska delas ut, samtidigt som han försöker leda sina vänner rätt i det enorma havet av demonstranter. ”Do you see the red flag?” ropar han gång på gång i mobiltelefonen. Det märks att han har en viktig roll i att organisera gruppen.

Eriks grupp, socialistiska partiet, är bara en av hundratals organisationer som med flaggor, färg och plakat skapar ett brokigt men samtidigt mäktigt intryck. Talarna på scenen är det inte många som kan höra, men när det meddelas att 100 000 människor är redo att börja demonstrera för klimatet, bryter dagens största jubel ut.

”Jag känner en hopplöshet”

Erik Sjöberg reste ner från Stockholm redan dagen innan och har hunnit gå på flera seminarier, vilka han beskriver som ”bra grejer”. Till vardags är han en 28-årig student som utbildar sig till historia- och samhällslärare. Nu står han med kameran höjd över huvudet för att kunna föreviga detta ögonblick, den största demonstration han någonsin deltagit i. Att dagens demonstration ska kunna påverka klimatförhandlingarna i Köpenhamn tror han inte så mycket på.

− Jag har inget förtroende för att de ska komma fram till något vettigt. På ett sätt känner jag en hopplöshet, de kommer säkert bara att bli en massa halvdana löften. Jag tror till exempel att förhoppningen om ett globalt avtal som håller temperaturen under 2 grader är körd. Men däremot är det viktigt att bygga en stark klimatrörelse på sikt, säger Erik.

Ostrukturerad demonstration

Klockan halv tre på eftermiddagen kan så äntligen Erik och hans kamrater börja röra på sig. Deras block, ”Action now”, präglas av röda flaggor och ett ständigt skanderande mot kapitalismen. Knappt har de hunnit mer än 200 meter innan det framför dem hörs smällar från bomber och fyrverkerier. Svartklädda demonstranter ses springa därifrån och ett stort antal poliser i full utrustning är snabbt på plats. Tåget stannar upp och ett stort vakuum uppstår. Besvikelsen och irritationen är tydlig hos Erik och hans kamrater.

− Typiskt anarkistidioter, utbrister flickvännen Laura.

När de sedan kan börja tåga igen råder fullständig oordning.

− Detta är den mest ostrukturerade demonstration jag gått på, suckar Erik.

Angående det tumult som orsakades av ”det svarta blocket” uttrycker han sig diplomatiskt.

− Det var väldigt negativt det som hände, men tydligen har vi olika sätt att uttrycka oss på.

I nästa stund tar han sin egensydda flagga, höjer den mot himlen och ropar: ”Kamrater! Följ flaggan!”.

Så småningom är gruppen åter samlad och demonstrationståget fortsätter i lugn takt. Ett par timmar senare kan Erik sammanfatta en lyckad demonstration, dock med för få kampsånger, och när Lundagårds utsända till sist avviker, är målet Bella Center inom räckhåll.