Ett par kilometer söder om a-lagarna och asylsökarna inne i Malmö har Skandinaviens första ”livsstilsboende” öppnat. Lundagård gick på lägenhetsvisning bland bridgebord och tennisbanor i lyxområdet Victoria Park.
Den här mannen har rosa skjorta och överkammad flint. Med sitt passerkort leder han oss genom Victoria Parks sju kretsar. Det är loungebaren, receptionen, biografen, swimmingpoolen, tennisbanan, gymmet, och kristallbastun längst ner.
Han, en Vergilius för en uttråkad medelklass. Vägvisare i ett helvete av putting greens och mahogny. Lutad mot spiraltrappan som är formgiven av Carl Fredrik Reuterswärd, konstaterar han att man egentligen aldrig behöver lämna parken – och en man i vår muntra grupp av spekulanter ger ifrån sig ett förtjust skratt, sedan ett utrop som dränker cocktailbarens hissmusik.
– Skönt!
Den svenska drömmens ciceron svarar med att katalogisera allt man slipper göra här: handla, laga mat, städa, klippa gräset, stå i köer med okända människor. Och igen hörs en röst, halvt besvärad och halvt förnöjd till döds.
– Nu börjar det bli jobbigt!
Vi fortsätter mot biografen. Det är lägenhetsvisning i Victoria Park.
Vi förs genom atriumgårdarna, pelargångarna, valven. Novembermörkrets hela dysterhet förmår inte fläcka ner den kontinentala tristessen i loungemusiken – här inne som en solskensfernissa över de kala träden där ute: dumdidum-dum-dumdum.
Och blicken sveper över raderna av svindyra Konstverk med stort K. Där står de, bland pensionärerna i sällskapsrummet, som allegorier över modern konst för dummies: hopknutna pistoler, röda enorma plasthundar, rektanglar och cirklar i plåt, svarta streck.
1977 ritade professorn i arkitektur vid Lunds tekniska högskola, Sten Samuelson, en kontorsbyggnad åt cementföretaget Euroc, beläget knappt hundra meter från kalkbrottet i Limhamn. Influenserna var hämtade från den islamska och romanska arkitekturen. Resultatet blev ett av Sveriges första exempel på postmodernismens lekfulla byggnadskonst.
Befriad från modernismens funktionella och strama arkitekturspråk, öppnar sig byggnaden som ett tempel ut mot kalkbrottets avgrund. Men brottet är stängt nu och den högst talanglöse inredningsarkitekt som fick i uppgift att piffa upp det gamla betonghuset, verkar om inget annat kunna sitt MTV Cribs. Numera flödar den postmodernistiska byggnaden över av Hollywoods plastklassicism.
Den enda gemensamma nämnaren i hopplocket av stilar, är att allt ser dyrt och billigt ut på samma gång.
det är en inredning som inger den obehagliga känslan av att kliva in i en amerikansk golfkomedi. Den får mig att önska att jag i stället för denna välfriserade mäklare hade den ökände filosofen Jean Baudrillard till vägvisare.
Allt här omkring, skulle Jean Baudrillard ha sagt, är en idealbild av medelklassens tillvaro och till och med de som bor här förstår att det finns en skillnad mellan Victoria Park och den riktiga världen. Men, skulle han fortsätta, ett Victoria Park är i själva verket bara ett sätt att dölja att den där riktiga världen som vi pratar om, fungerar precis som ett gated community. Övervakat, förljuget, exkluderande, ensamt. Victoria Park är så till den grad på låtsas att det får en att tro att det finns något annat som är på riktigt – men, skulle Jean Baudrillard hävda, hela världen har ju blivit ett Victoria Park.
Men den välfriserade guide vi nu har, han nöjer sig med att leende säga:
– Det är lite orientaliskt här, väldigt besynnerligt men ändå smakligt.
Vi har kommit in i biosalongen. I vår lilla klick av invigda råder nu en bestialisk uppsluppenhet. De äkta männen i sällskapet vrider sig av upphetsning och svettig förtjusning i de skinnklädda fåtöljerna.
Den ene fingrar darrande på sitt mobilhölster, den andre gnuggar sina glasögon, en tredje skälver av vällust i salongens skumma ljus. Och ingen kan längre sitta helt stilla när vi i samförståndets värme förstår vilken skoningslös exklusivitet det innebär att ha sin egen biograf.
Till sist blir vi barn i frågan om det finns gratis drinkar. Ett paradis på jorden. Semestern som aldrig tar slut.
På väg mot nästa stopp, en trerummare med danskt kök och med bilder från Barack och Michelles bröllop på hallbyrån, blir jag bekant med Anneli Nilsson. Först vill hon inte uppge sitt namn.
– Jag vill inte bli skjuten, säger hon.
Jag försäkrar henne att färre skjutvapen än vad man först kan tro finns i omlopp i Limhamns villaområden.
Sedan frågar jag henne vad som är det allra bästa med Victoria Park.
– Säkerheten, svarar hon, men kastar en blick mot den stillsamma gemenskapen i loungen bakom de larmade dörrarna och tillägger att det är säkerheten och friheten som är det bästa.
Här har man hela världen på gångavstånd. Anneli Nilsson skyndar på stegen och flyr undan mig.
Vår grupp har umgåtts i över en timme. Vi har alla plockat småkakor från samma nysilverfat och med införstådda leenden hållit upp de tunga ståldörrarna åt varandra. Men ändå, jag känner mig inte helt som en i gänget. Kanske är det mina leriga skor. En påminnelse om att jag sannolikt inte tog bilen till receptionen, utan snarare bussen och en vandring i lerpölarna längs kalkbrottet.
Eller så har sociologen Zygmunt Bauman rätt då han skriver i Community; Seeking Safety in an Insecure World (2001) att den här sortens gated community-boende innebär själva motsatsen till gemenskap.
De boende i områden som Victoria Park liknar han vid Don Juan, den legendariske sexmissbrukaren – alltid på jakt efter nya bekantskaper och alltid på flykt från de gamla.
Dessa människor vill ständigt börja om och aldrig låta sitt eget självförverkligande hindras av ansvaret inför medmänniskor.
Men det handlar inte om att låsa in sig i någon borg. I stället, skriver Zygmunt Bauman, är de här människorna utan något geografiskt hem.
Vilken främmande kultur denna globala elit än råkar landa i på sina tjänsteresor, isolerar man sig ändå i community-fria zoner som alltid är identiska – och med sin omisskännliga air av fyrstjärnigt hotell är Victoria Park precis en sådan ansvarsfri zon. Här är man ensam tillsammans.
Visningen når sin slutdestination, ett mörkt vinterregn i Sveriges gamla vanliga eftermiddag. Mina blickar går tillbaka genom kylan till det nu förslutna paradis eller helvete jag i brist på sju-åtta miljoner blivit fördriven ifrån. I de upplysta akvarieglasen mellan pelarna fortsätter tryggheten, men nu till ljudet av regnsmatter.
Familjerna från visningen tar avsked till sina framtida grannar. De kliver in i sina bilar. Jag ger Victoria Park en sista möjlighet till upprättelse och sträcker ut tummen i regnet med liftarens gest.
Inne i bilarna som långsamt passerar förbi mig och försvinner, skymtar nyfikna blickar.
Foto: Frida Sandström
