90-talet karakteriserades av att ingenting gick att ta på allvar längre: medan världen gladdes över Berlinmurens fall och förfärades över folkmord i Afrika och på Balkan ägnade sig Lundastudenterna åt att fnissa nervöst åt ingentingskämt i Seinfeld och Killinggänget.
Nollnolltalet skulle handla om upprättelsen av allvaret och idealismen, men därav blev intet.
Känslan av overklighet rullade bara vidare efter millennieskiftet med diffusa hot om flyktingströmmar, epidemiska farsoter, naturkatastrofer och ett terrorkrig som blev så absurt att det aldrig kändes verkligt.
Vissa har kallat det för det långa nittiotalet. Om det är dags att vakna nu och lukta på kaffet återstår att se. Det kanske finns folk som hoppas på det, till och med i Lund.
Q kvad utan att dra på munnen det allra minsta:
Tio år som börjar med en IT-bubblas plopp,
verkar sluta med en kris- och virusantikropp.
Blinda hönor flaxar världen runt och letar korn.
I Lund spelar man spex om tvillingtorn.
Var blev ni av, ljuva drömmar om en postironisk värld?
En samvetslös kudde är en smeksam huvudgärd.
Var blev de av, stora flabbar med ett knycklat ideal?
Orkar vi dansa efter nästa nyårsbal?
