Finns det något lika tacksamt för vår fantasi som tiden?
Särskilt attraktiv är tron på att en datumändring automatiskt ska förvandla våra liv. Att nyårsdagen ska släppa lös den där nya människan inuti, den som enligt den moderna makeover-myten hålls inspärrad i en slapp och oformlig kropp.
Fångvaktaren är en lika slö hjärna som ännu inte lärt sig att betrakta hela existensen som en naturresurs bland andra; något som bör förädlas och utnyttjas till bristningsgränsen.
Vår västerländska, linjära tidsuppfattning har ett finger med i spelet, tanken att vi rör oss från dåtid och nutid till en förbättrad framtid. I detta ryms den tilltalande idén att tiden i sig själv är bärare av positiv utveckling. De som avviker från denna syn betecknas lätt som drabbade av klimatångest, folkhemssvek eller depression, kanske alla tre.
Skulle vi gå under utan denna framstegsföreställning? Skulle det vara outhärdligt att liksom buddhister tänka på tiden som en oändlig upprepning, att världen har en enda pjäs på repertoaren och att den kommer att spelas i oändlighet?
I antologin Tiden är kontrasteras tidshets med litteraturkritikern Annelie Jordahls påminnelse om Koranens tillbakalutade devis ”Glöm inte att denna världen enbart är en lek och ett tidsfördriv”. Denna vackra uppmaning blir nästan provocerande sorglös för en sekulariserad person med prestationskraven kliande i kroppen. Som om det här bara var en övning inför det verkliga Efter.
Detta skulle den amerikanske social-psykologen och professorn Philip Zimbardo kalla en transcendent tidsuppfattning – en oändlig och omätbar framtid som ändå går att leva i.
Och enligt hans forskning har den sina fördelar, oavsett om den utgår från religiösa föreställningar eller inte sammankopplas den med lycka, lugn och en minskad benägenhet att slå sönder datorn när den strular.
Huvudpersonen i Virginia Ironsides charmerande bok Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel ägnar sig inte längre åt någon som helst tidshets. Hon finner sig förvånande bekväm med tiden. Trots tidigare rastlöshet och slängar av hopplöshet.
Hon flanerar genom sitt nyförvärvade pensionärsskap och vill mest ta det lugnt. Kanske utforska Londons mer avlägsna delar. Se men inte behöva göra. Absolut inte cykelsemestra i ett avlägset land för att bevisa kroppens spänst. Hon har faktiskt aldrig varit särskilt spänstig ändå. Nu kan hon dessutom se farmoderns armar sticka ut från sina axlar. Som om tidigare generationers ålderdom smyger sig in i henne. Det gör henne ingenting.
Det är i själva verket den brittiska ungdomen som står för besvikelsen. Deras ängsliga oförmåga vad gäller helgknarkande, oskyddat sex och spontanitet. Trist, tycker hon och minns sitt ansvarslösa 1960-tal. Hon finner både tiden och sig själv förlåtande framför allt.
Men det är ingen mekaniskt förlösande tid som fört henne dit, det är uthållighet. Hon har fortsatt trots bitvis förtvivlan och depression. För henne har världen varken varit lek eller tidsfördriv. Inte förväntar hon sig att bli avlöst av ett Efter heller. Men det är bra så.
