Hål i historien

Allt sparas på Universitetsbiblioteket i Lund. Till och med barnporr och bombscheman göms i hyllorna. Men de nya arkiven gapar tomma och nu riskerar vi att glömmas bort av framtiden.

Det här är berättelsen om ett svart hål i historien.

– Det växer otroligt. Vi har det överallt i huset och överallt i depåer.

Monica Knutsson, chef för förvärvsavdelningen på Universitetsbiblioteket, UB, öppnar en ny dörr till ännu en okänd trappa. Biblioteket har byggts om och byggts till i flera omgångar sedan det uppfördes på Helgonabacken i början av 1900-talet. Systemet av trappor och hissar som förbinder de olika delarna är labyrintiskt.

– Det finns planer på en ny byggnad norr om huvudbyggnaden, fortsätter Monica Knutsson och leder oss vidare mellan hyllmetrar av böcker.

Arbetet framstår för en utomstående som lika absurt som hopplöst. På en vagn ligger mängder med reklamfoldrar, broschyrer, extrapris på City Gross, kampanjer, kataloger, föreningsblad. Som om någon kommit dit med sin hallmatta och dumpat den där.

Men hans kungliga majestät måste ju få veta.

Det är faktiskt den ursprungliga anledningen till att UB varje år växer med 700 hyllmeter och ständigt måste brottas med utrymmesproblem.

1661 fanns det nio tryckerier i Sverige och kungen kunde mycket väl bilda sig en uppfattning om vad som kom ur de svenska tryckpressarna. För att kunna kontrollera att inget kriminellt gavs ut infördes en regel som sa att tryckerierna skulle lämna två exemplar av allt som de producerade till det kungliga majestätets kansli.

I dag är villkoren, omständigheterna och anledningarna andra. Enligt ”Lagen om pliktexemplar av dokument”, som lagen heter, ska varje tryckeri för bland annat forskningens skull lämna exemplar av varje tryckt ark till Kungliga biblioteket och universitetsbiblioteken i Lund, Göteborg, Linköping, Uppsala, Stockholm och Umeå. Kungliga biblioteket och UB i Lund är dessutom skyldiga att bevara materialet för all framtid.

Även sådant som folk kliver över på halmattan. Allt ska sparas och arkiveras.

Hanteringen är under kontroll. Trots att det kommer ungefär 3 000 paket om året från tryckerierna. Det handlar om att förse forskningen med dokument. Att skapa arkiv för att kunna upprätta historia.

Men det har uppstått ett bekymmer.

Arkivet är symbolen för den mänskliga rationaliteten. Ett stort skåp, fyllt med filer, ordnade efter klara regler om katalogisering. En del menar att civilisationen hänger på detta skåp, på tanken om att kunna bevara ögonblick i historien genom att arkivera det.

Att känna historiens fläktar vid ett brev. En passagerarförteckning över emigranter. En födelseattest. Att ta trapporna upp mot UB och beställa fram broschyrer som berättar vilka priser butikerna annonserade för mjölken 1963. Att söka i arkiven som ett sätt att foga samman en berättelse om något förflutet.

Häng med nu. Enligt den amerikanske forskaren James Beniger (”The Control Revolution”, 1986) inträffade under perioden 1880 till 1930 vad han kallar en ”kontrollrevolution”. Industrialiseringen skapade ett krisartat behov av att effektivare kunna hantera den ökande mängd information som följde med fabrikernas utveckling.

Människan har alltid lagrat data. En grottvägg med målningar är i viss mån lika mycket ett arkiv med information som ett adressregister i en mobiltelefon. Båda är ett sätt att ordna information.

Men ju fler rökplymerna blev på 1800-talshimlen, desto svårare blev det att med hjälp av befintlig teknologi kunna ordna och systematisera.

Produkten av denna kris var, menar Beniger, uppfinningar som skrivmaskinen och telefonen. Vaggan till dagens IT-samhälle snickrades samman när företagens och myndigheternas mappar i allt snabbare takt fylldes med maskinskrivna ark.

De nya maskinerna kunde inte bara processa redan existerande data i rekordhastighet. De producerade också stora mängder ny information som krävde nya teknologier för att hantera. I Benigers värld har vi här vägen fram till dagens datoriserade samhälle i ett nötskal.

Det är i den här virvlade utvecklingen, där ny teknik tvingas fram för att hantera ett informationsflöde som bara blir större ju mer kraftfull tekniken blir, som bekymret har uppstått.

– Det är många tåg som redan har gått, säger Boel Larsson, pliktchef på Kungliga biblioteket, KB, i Stockholm.

Kvar på perrongen står de som ska forma berättelsen om vår egen samtid. I tåget då? Jo, samtiden själv, som obekymrat farit fram och tillbaka i snart 20 års tid.

Den nuvarande pliktlagen fungerar som sagt när det gäller att bevara tryckt material. KB i Stockholm och UB i Lund bygger sina depåer i vilka de fortsätter att samla böcker och broschyrer. Katalogerna är i ordning.

Men det finns ett arkiv som står i stort sett tomt, och det är det digitala. Och det samtidigt som allt mer information digitaliseras.

Ingen har kommit på en bra metod att bevara, arkivera och ordna samtiden på motsvarande sätt som man gjort under tidigare perioder. Det har uppstått ett svart hål i arkiven som orsakar huvudvärk i forskarvärlden.

– Det är klart det svider, men vi kan inte jobba snabbare än vad vi gjort. Vi får finna oss i att mycket forskningsunderlag och mycket av vårt kulturarv är försvunnet, säger Boel Larsson.

I november presenterades en utredning om hur en motsvarande pliktinsamling ska konstrueras som den som gäller för fysiskt tryck. Tidningar måste skicka det som de publicerar på sina webbplatser till KB. Detsamma ska gälla för radio- och TV-företag samt filmproducenter och musik- och bokförlag. Privata hemsidor och bloggar omfattas inte av förslaget. Nu väntar remissrundor. 2011 hoppas Boel Larsson att man i liten skala kan påbörja insamlandet av elektroniska dokument. På prov, alltså.

Tidigast 2013, två decennier efter internets genombrott, kan Sverige ha en fungerande metod för att bevara delar av den digitala informationsmassa som i hög grad definierar vår samtid. Därefter gäller det sedan att hålla jämna steg med teknikutvecklingen så att de nya arkiven i framtiden inte enbart består av otydbara ettor och nollor. Oavsett tydbarheten kommer arkiven också vara högst begränsade. Att bevara Twitterflöden, mejl, klubbflyers på Facebook, eller alla bloggar för den delen, är knappast rimligt.

För att ha råd att utveckla tekniken för de nya pliktleveranserna tvingas KB släcka ner ett annat projekt, Kulturarw3. Sedan 1996 har en robot ett par gånger varje år svept över de delar av internet som kunnat definieras som svenska. 40 000 gigabyte av ögonblicksbilder tagna av internet vilar på magnetband i två exemplar som förvaras på platser i och strax utanför Stockholm.

Enligt KB skulle de 40 000 gigabyten som samlats in ha fördubblats inom två år. Men nu tvingas biblioteket, åtminstone tillfälligt, dra ut sladden.

– Man blir frustrerad. Man ser alla möjliga fenomen. Bloggarna till exempel, det är förmodligen något övergående. Då får man i stället läsa boken om bloggarna, säger Boel Larsson och fortsätter:

– Vi har skapat en tillvaro som vi bara kan spara fragment av.

Privata och lokala arkiv håller visserligen på att upprättas mer eller mindre spontant. ”We are going to rescue your shit”, står det på projektet Archive Teams hemsida. Projektet går ut på att rädda hemsidor som riskerar att raderas och försvinna av olika anledningar. I somras inledde de arbetet med att bevara nedläggningshotade Geocities som under 1990-talet fungerade som ett webbhotell på vilket dagens sajtutvecklare tog sina första stapplande webbdesignersteg.

Archive Team motiverar arbetet med att sidorna på Geocities visar miljoner människors första erfarenhet av att publicera sig själv på internet. Det finns liknande projekt som dragits igång. Projekt som tyder på en ängslan. Till och med FRA-lagen har nämnts i diskussioner om vad som kommer utgöra framtidens forskares arkiv. Möjligen finns det i övervakningen av svenskarnas internetvanor en samtida motsvarighet till 1600-talets pliktlag.

Samtidigt pågår en nervös arkivering av sms-historik, gamla msn-konversationer i våra hem. Och för de som är oroliga över att förlora sina Twittermeddelande finns det särskilda program som kan skapa utskriftsvänliga versioner.

Privata projekt att göra sig själv till avtryck i framtiden.

Boel Larsson på KB berättar om människor som kontaktat biblioteket för att dra sitt strå till stacken.

– Vi får leveranser av usb-minnen. Men vi kan tyvärr inte ta emot dem och tvingas skicka tillbaka dem.

På Universitetsbiblioteket i Lund finns det dörrar som inte ens förvärvschefen Monica Knutsson har nyckel till. I det som kallas bombvalvet lagras bibliotekets mest värdefulla samlingar.

På andra håll förvaras både kontroversiellt och förbjudet material. Barnpornografi och hemligstämplade dokument. Men allting har något att berätta om den tid under vilken de framställdes.

– Dagstidningar, tryckta och på mikrofilm, alla kartor, vi har ett särskilt kartrum. Alla affischer, tänk på alla affischer som finns, säger Monica Knutsson och fortsätter rundvisningen.

”För att bygga ett stabilt samhälle som består över tiden måste människan kunna samla och bevara kunskaper i beständig form”, skriver Lars Ilshammar och Ola Larsmo i den dystopiska boken ”404 – Utflykter i glömskans landskap”.

404 är den felkod som visas när den webbsida man söker efter inte kan hittas. Ilshammar och Larsmo fortsätter genom att fråga sig vad framtidens arkeologer kommer att stöta på när de ska forska om vår samtid: ”Kommer de att avtäcka en högkultur övermåttan rik på information och kunskaper, ett dignande informationsparadis där varje liten faktabit nogsamt har bevarats till eftervärlden? Eller kommer de att hitta en informationsfattig civilisation som tiger om sig själv, ett alzheimersamhälle utan minne och kvarlevor? Kommer de, lite dramatiskt, att hitta någonting alls?”

Inne på sitt kontor berättar Monica Knutsson att hon privat inte är någon samlare.

– Nej, jag kastar gärna, säger hon.

Längst in i rummet har hon dock sparat en artefakt. En av bibliotekets första Macintoshdatorer som hon räddade när maskinparken skulle bytas ut.

Ett stycke designhistoria som med en svart skärm tigande speglar rummet. Men disken innanför skalet saknar innehåll.