I tisdags meddelade högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) på DN:s debattsida att regeringen vill avskaffa den positiva särbehandlingen i antagningen till högskolan. Beslutet i sig är positivt. Men tyvärr vittnar det mesta om att den här regeringen, i likhet med den förra, fortfarande betraktar jämställdhet som en fråga om representation snarare än fria val och lika möjligheter.
Ett av mina nyårslöften var att jag inte skulle skriva om kvotering och positiv särbehandling, ett av de teman som tragglats mest i mina krönikor. Men beskedet från högskoleministern kräver att jag bryter det löftet. För snart tre månader sen skrev jag en krönika om Annie Wadenhorn, en av de drygt 30 tjejerna med toppbetyg som aldrig gavs en chans att förverkliga drömmen att bli psykolog. Anledningen? För att hon är tjej. Alla platserna i hennes urvalsgrupp var på förhand vikta åt män, helt enligt regeln om förtur för det underrepresenterade könet.
I tisdags fick Annie och hundratals andra tjejer, som under de senaste åren systematiskt förvägrats rätten att utbilda sig på grund av sitt kön, uppskattning för att de vägrade finna sig i att bli diskriminerade av det utbildningssystem som de och deras föräldrar varit med om att finansiera tillsammans med resten av svenska folket.
Jag skriver “uppskattning” och inte “upprättelse” eftersom upprättelse är något som bör ges från rättsligt snarare än från politiskt håll samtidigt som det åligger våra folkvalda representanter att visa uppskattning då medborgare vågar stå upp mot statssanktionerade orättvisor. Vilket Annie Wadenhorn och hennes medsystrar gjorde (med hjälp från Centrum för rättvisa).
Såhär skrev Tobias Krantz i DN: “Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor.” Det är förstås lite ironiskt att beslutet bakom avskaffandet motiveras med att särbehandlingen missgynnar kvinnor. Både kvotering och positiv särbehandling infördes nämligen i syfte att hjälpa kvinnor som ville ta sig in i mansdominerade arbets- och studiemiljöer. Förhoppningsvis kan detta bli en lärorik läxa för alla dem som fortfarande anser att riktade åtgärder av det här slaget bör användas i antagnings- och rekryteringssammanhang.
Även om beslutet att avskaffa positiv särbehandling i sig är positivt, verkar tyvärr också den här regeringen emellanåt ha frestats att i jämställdhetens namn göra satsningar som inte alls har med jämställdhet att göra. Till exempel så tillsattes nyligen den så kallade Teknikdelegationen, vars ena uppdrag är att öka tjejers intresse för matematik och teknik. Ett klockrent exempel på hur diskrimineringsindustrin gör problem av ingenting i syfte att legitimera den egna verksamhetens existens. Varför kan inte högskolorna och regeringen acceptera att fler högpresterande tjejer än killar vill bli psykologer medan fler killar än tjejer vill bli ingenjörer?
Jämställdhet är inte uppnått när könsfördelningen är 50-50 på samtliga utbildningar. Jämställdhet är uppnått när killar och tjejer ges samma möjligheter att gå de utbildningar de själva vill. Ifall detta innebär att 90 procent av psykologerna och veterinärerna är tjejer medan 90 procent av ingenjörerna är killar – so what?
Utbildningspolitisk krönikör
