Närmare 50 år efter publiceringen av Till vildingarnas land, Maurice Sendaks hyllade barnbok, har filmen premiär. Frida Sandström läser ursprungsverket och undrar varför den tecknade berättelsen fortfarande är den litterära lillasystern.
Den kvällen Max hade tagit på sig sin vargdräkt levde han bus.
Pojken Max tidlösa resa, tur och retur till vildingarnas land, sträcker sig långt bortom bokens längd i sidor. Med tio meningar och 18 bilder har Maurice Sendak lyckats trollbinda och skrämma vuxna som barn i snart 50 år.
Kritisk ironisering kring barnuppfostran och ett vildingarnas land som för tankarna till både kolonisation och hippiehat. Boken behandlar långt mer än en infantil fantasi.
Max blir härskare över en nyfunnen värld och genom att ta till en förälders retorik, styr han den vilda befolkningen till galenskapens yttersta gräns. Han gör det som inte tillåts av mamma. Men efter timmar av eufori, tröttnar Max på ledarrollens ensamhet och återvänder hem.
Detta går att tolka som en moralkaka om maktsökeri i diktaturer såväl som det sociala livet. Sendak själv syftar troligtvis på sina egna föräldrar. Väl hemma i barnkammaren är kvällsmaten ännu varm, och tiden som passerat i vildingarnas land är ett minne blott.
En ständigt vakande fullmåne sägs symbolisera en överbeskyddande mor – kanske en eloge till barnets tillfälliga frigörelse från ett alltför tidigt vuxenliv?
Men Sendak tänker på alla åldrar när han hyllar bildpoesins frigörande verkan på vardagens grå bojor. Naturens skuggor gör entré i ett fyrkantigt sovrum och på vildingarnas ö är ingen den andra lik, men alla lika värda.
Sendak säger sig själv ha illustrerat ljuden, tankarna och bilderna från barndomens glömda känslovärld. Sidorna rör sig, de talar och beskriver drömmen som inte finns, eller som inte får finnas.
Han skildrar människans ständiga, men sällan accepterade, verklighetsflykt. Redan i de första serierna av bilder och ord beskrevs denna dagdröm, då riktad till vuxna. Fantasipornografi för åldersaristokratin eller en känslomässig igenkänningskälla för barn; bildfantasin är någonting som angår alla.
Att vi tänker i bilder syns inte minst i skriftkonstens historia. Grott, vägg- och glasmålningar användes tidigt för att beskriva händelseförlopp i vardagen och den tusenåriga Bayeuxtapetens bildserie och tillhörande text är det första som kan liknas vid en tecknad serie. På tidigt 1900-tal började serier dyka upp i dagspressen och konsten som kombinerar bild och text började även etableras i populärkulturen.
Den modernare formen av tecknade berättelser riktades först och främst till en vuxen publik och innehöll ofta politisk propaganda. Under seklets gång förändras målgruppen och seriekonsten blev ett barnmedium som snart hatades för sin olämplighet för just barn. En arbetarklassens media eller en förpassad barnlitteratur, redan här sjunker seriekonstens status.
Med popkulturens genomslag under 60- och 70-talet, förbättrades bildkonstens kulturella status, säger Max Liljefors, konsthistoriker vid Lunds universitet.
Men det är först under de kommande decennierna som den tecknade bild- och seriekonsten börjar återfå sitt anseende med hyllade biografiska och politiska serieromaner.
– Till 90-talets reinkarnation av 70-talistisk samhällskritik räknas den feministiska rörelsen, vilken har tagit stort uttryck i den senaste tidens serier, säger serietecknaren Liv Strömquist, känd för sina ohämmade samhällsskildringar.
Men trots denna comeback och ett förflutet som skriftkonstens föregångare, ses den tecknade berättelsen fortfarande som en litterär lillasyster. Serier och bilderböcker är en enklare litteraturform, tycker litteraturvetaren. En konstform med litterärt uttryck, tycker konstvetaren. Illustrerade berättelser hamnar därför i ett suddigt gränsland mellan visuell konst och litteratur.
Men språket i serieromanen och bilderboken begränsas varken av ålder eller av nationell språktillhörighet, bara av fantasin. Och trots risken att oskyldiga barnböcker och politisk propaganda ryms under samma uttryck så kan det kanske vara den ultimata kommunikationsformen.
Kanske etableras bildernas berättelse som ett pedagogiskt element i undervisning och som nationellt allmängiltlig litteratur? Eller, så förblir denna kommunikationens grundstomme en rekreation i bibliotekets hörn strax bredvid barnlitteraturen.
För liksom Sendaks underförstådda budskap är det inte barnen som vägrar att växa upp, det är de vuxna som åter vill bli barn. Fast helst utan att det märks.
Illustration: Elin Stavenow
