De är en liten förening som startar upp på nytt, men drömmen är att kunna lägga ner.
– Det ultimata vore ju om alla var så pass queera att vi inte behövdes, säger Elina Svensson i HBTQ-studenterna.
Torsdagskväll i mitten av januari. Sedan många år tillbaka träffas HBTQ-studenterna på Ariman men för kvällen är ölhaket utbytt mot café Athen i AF-borgen. Där ska föreningen gå från ölträffar till att bli en kraft att räkna med i likabehandlingsfrågor.
På ett bord står Pommac i eleganta plastglas tillsammans med tre brickor fyllda med snittar i jämna rader. Lunds alla kår- och nationsaktiva är inbjudna men när klockan närmar sig åtta har bara ett tiotal dykt upp till releaseträffen. Raderna med snittar är fortfarande lika jämna.
Henrik Jonsson, vice ordförande på Teknologkåren, är ensam representant för kårerna.
– Det är ju bra att det är någon från kårvärlden här i alla fall, säger han.
Kvällens diskussioner går från eventuellt karnevalsdeltagande till hur man använder universitetets internpost och var affischer kan sättas upp. Visionerna får stå tillbaka för de administrativa spörsmålen, det märks att föreningen har en oerfaren organisation.
Nytt namn öppnar för fler
Sedan 1998 har Gaystudenterna funnits som ett forum för människor som vill kunna ifrågasätta heteronormen utan att själva bli ifrågasatta, men de senaste åren har de varit så gott som osynliga i studentvärlden.
Pengar har aldrig varit ett problem för föreningen som får bidrag från både Region Skåne och Sveriges Förenade HBTQ-studenter, SFQ. Däremot har människor som kunnat eller velat hantera pengar saknats. Nu löser vde bokföringsbekymrena genom att gå ihop med Projekt Sex, P6.
Ett annat led i föreningens nystart är namnbytet från Gaystudenterna till HBTQ-studenterna.
– Gaystudenterna kan ju verka som att det inte inkluderar alla. Vem är gay? Är det en manlig homosexuell eller är det alla möjliga olika kön och sexualiteter? frågar sig Elina Svensson, som sitter i HBTQ-studenternas styrelse.
Måste man vara HBTQ för att få vara med i er förening?
– Det fina med HBTQ är att det ingår ett queer, och det är ju allt och ingenting, så alla är välkomna, svarar Elina Svensson snabbt.
– Alltså det sker ingen som helst kontroll av någon sexualitet överhuvudtaget, skrattar Joakim Grina, heltidsarvoderad samordnare för P6.
– Men är man med så är man ju queer på något sätt, anmärker Elina Svensson. Jag menar, då har man ändå tyckt att organisationen är rolig och då är man ju queer för den sakens skull.
Öppenhet ingen självklarhet
Det främsta skälet till att föreningen har överlevt är Arimanträffarna och mejllistan Liberation. Här har studenter fortsatt att skapa nya kontakter, även när all annan verksamhet legat nere.
– Jag ser det som att mejllistan, liberationlistan, är det enda arvet vi har från Gaystudenterna. Hur det var i föreningen för tre år sedan har jag ingen aning om, det som finns kvar är den mejllistan som form. Där skriver folk, även sådana som inte kommer på våra möten, säger Cinna Gärdenfors, föreningens firmatecknare.
Att vara öppen med att man är HBTQ är ingen självklarhet. Mejllistan är därför hemlig och medlemmarna har anonymitetsskydd.
– Om någon vill ha det, varför inte ha det? frågar sig Cinna Gärdenfors.
Joakim Grina berättar att många som söker sig till föreningen är väldigt försiktiga och att det händer att de inte ens är öppna för sin familj.
– Det finns en massa heteronormativitet i universitetsvärlden och av det följer att det kan vara problematiskt att inte vara heterosexuell, att inte passa in. Man kan ju få det jobbigt på grund av det, säger Cinna Gärdenfors.
En plats för andrum
De pratar mycket om heteronormen, ett begrepp som kan förklaras som att du i samhället förutsätts vara intresserad av personer av motsatt kön och att du antas identifiera dig med det kön du tillhör. Trots att vi befinner oss i universitetsvärlden är heteronormativiteten utbredd.
– Det är viktigt att förstå hur stark den är, säger Elina Svensson. Att det inte bara handlar om vem man har sex med utan att det hela tiden finns en normativitet: i undervisningen, i hur folk tilltalar varandra, hela tiden. Då är det skönt att få ett andrum där diskussionen finns. Läser man ett ämne som inte är så samhällskritiskt så tror jag att man lätt kan explodera till slut om man inte får det här forumet.
Å andra sidan behövs föreningen av motsatt skäl, för att slippa diskussion. Elina Svensson berättar att hon har dragit sig undan från vissa sammanhang just för att människor har ett så stort behov av att prata om hennes sexualitet.
– En klassisk grej är ju, snubbar framför allt, nej men så här att det plötsligt är helt adekvat att fråga hur man har sex, fast man inte alls känner varandra och står och minglar på en fest, berättar hon.
– Då kan man ju känna att antingen slår jag ett slag för homovärlden och ger hela min festkväll till att sitta och prata med en människa som vill veta mer om hur det funkar, eller så går jag och festar med människor som inte tänker fråga det, säger hon. Då blir sådana här forum som HBTQ-studenterna ännu viktigare.
Foto: David Polberger
