När den brittiske regissören Peter Greenaway besökte Lund och Fantastisk filmfestival 2008 talade han om filmens utveckling som en klyvning i två olika riktningar. Dels mot en högre skärpa med HD-teknik och dels mot en mer amatörmässig teknik med mobilkameror som filmutrustning.
James cameron har med storslagna animationer och 3D-teknik lockat en rekordpublik med sin film Avatar.
Men den avancerade tekniken och höga skärpan tycks ha blivit ett självändamål i sig när vi utan att säga något om bildernas egentliga kvaliteter talar om bildkvalitet i absoluta termer. HD, Blu-ray, 3D och det ständigt växande antalet megapixlars upplösning i våra kameror är några exempel.
Som vanligt fascinerar ny teknik, men kanske ännu mer hantverksskickligheten. Kameror finns i var mans hand och avancerad mjukvara för redigering är lättillgänglig. Vi är alla producenter av digitala bilder och de utgör en allt viktigare del av vår självrepresentation genom sociala medier som Facebook och MySpace.
Samtidigt är privatpersoners bilder allt oftare en del av nyhetsrapporteringen och vi har börjat vänja oss vid att nyheter illustreras med privatpersoners mobilkamerabilder eller når oss genom filmklipp på Youtube.
Historiskt sett har fotografin haft en särställning som sanningens medium eftersom den mekaniska processen överstiger den mänskliga faktorn. ”Kameran ljuger inte” är ett välkänt uttryck. Men den digitala bildproduktionen har gjort det enklare att övertyga och just ljuga då den lånar av kamerans sanningsanspråk samtidigt som den ständigt ger oss nya möjligheter att redigera och skapa nytt.
Oavsett om det handlar om Avatar eller en mobilfilm från Teheran är den digitala substansen väsentligen den samma. Frågan är om det betyder något förutom på ett rent tekniskt plan?
I takt med att underhållningen visar vägen till de fantastiska möjligheter med bildberättande som digitala medier möjliggör, växer också vår skepsis för de bilder som i samma medium, presenteras som ”sanna”. Tekniken har så gått från att vara en garant för sanning till motsatsen. Vad vi alla vet om digitala bilder är att vi inte kan lita på vad vi ser.
Men det betyder inte att de upphör att föreställa utan att vad de föreställer och historien bakom dem lösgör sig.
Om vi inte enkelt kan se skillnad på olika typer av bilder kan vi inte heller enkelt göra skillnad i vårt sätt att se på dem. I takt med att de smälter ihop till ett digitalt flöde blir begreppet bildbevis föråldrat och kvar blir bara illustrationer.
Vi kan lita på vad vi ser men inte något annat, inte på vad bilden verkar säga oss. Lika övertygande kan digitala bilder skildra propaganda-, reklam- eller förtalsfiktioner som verkligheten i en krigszon.
Vågar vi då reagera och låta oss beröras via ett medium som är kapabelt till så vitt skilda saker och därmed så bedrägligt, eller måste vi distansera oss?
En skepsis som säkert är välgörande, men också en distans som riskerar att göra vår värld lite mindre. Avståndet ställer sig mellan oss och de delar av världen som vi inte kan se med egna ögon.
Krönikör
