I Iran hålls en lundastudent fängslad av de islamska myndigheterna. Och medan polis och militär terroriserar regimkritiska studenter, tiger den iranska ambassaden i Stockholm om vad som hänt studenten.
I fredags kunde Lundagård berätta att en masterstudent vid Lunds universitet fängslats i Iran. I bästa fall är han oskadd (vilket dock inte alls är säkert med tanke på hur lågt den sittande regimen värderar sina landsmäns och landskvinnors liv). I värsta fall har han avrättats. Det finns egentligen bara en sak som vi kan vara säkra på: varje dag som han hålls fängslad minskar chansen att han kommer ut helskinnad, tortyr genom piskrapp betraktas nämligen som ett lindrigt straff i Iran.
För drygt två veckor sedan skickade universitetet en förfrågan till Irans ambassad i Stockholm, som emellertid underlåtit att svara. Det uteblivna svaret bör dock inte förvåna någon, då det knappast ligger i de iranska myndigheternas intresse att informera allmänheten om studentens tillstånd eller öde. Den oundvikliga frågan är förstås vilka som ska medla och väcka opinion för studenten; vilka ansvarar – moraliskt – för att studenten snarast möjligt försätts på fri fot? Universitetsledningen? Kåren? Carl Bildt? Eller allihop?
Det bästa vore förstås om den svenske ambassadören i Iran, Magnus Wernstedt, agerade för att få studenten frisläppt. Tyvärr lär Wernstedt inte lyfta ett finger. Hur vet jag det? Jo, för att Wernstedt tog i somras öppet ställning för Irans president Mahmoud Ahmadinejad genom att delta när denne svor presidenteden, trots misstankar om valfusk, trots massiva protester från exiliranier i Sverige och trots att Ahmadinejad samtidigt mördade oppositionella. Ambassadörerna för USA, Frankrike, Storbritannien, Italien och Tyskland valde att hoppa över ceremonin. Men inte Wernstedt.
Nej, vill man komma nånvart i det här ärendet ska man nog inte vänta på ett initiativ från den svenska ambassaden.
Förhoppningsvis kan den här incidenten göra så att fler studenter och akademiker i Sverige får upp ögonen för den ohållbara situationen i Iran. I likhet med många andra nationsomvälvande proteströrelser genom historien är det till största delen studenter, akademiker och intellektuella som ställt sig i bräschen – och skottlinjen – för frihetskampen. De förtjänar vår support i form av mer än bara några flyktiga tankar.
Från en mellanösternfråga till en annan: På KTH och Uppsala universitet har det hållits möten med målet att åstadkomma en bojkott av Israel. Vi får hoppas att inga judiska eller israeliska studenter på KTH eller UU känner sig hotade av det rådande opinionsklimatet, samt att en eventuell bojkott inte gör det svårare för judiska och israeliska utbytes- och masterstudenter att läsa där. Ett sådant steg bakåt i historien vore bedrövligt. För hur kan man rättfärdiga byggandet av en barriär som stänger ute judar från det svenska samhället när man säger sig vara emot barriären i Israel?
Utbildningspolitisk krönikör
