I regeringens senaste proposition vill man avgiftsbelägga utländska studenter – Sverige ska i framtiden konkurrera med kvalitet. Men inte någonstans får vi reda på hur det ska gå till.
Propositionen är här, kraftigt försenad. Så fördröjd att universiteten inte hinner förbereda sig, men samtidigt så hastigt sammanställd att alla detaljer inte är klara.
Slutresultatet blev 45 sidor som skiljer ”oss” från ”dom”. 109 704 tecken som fastställer vem som ska behandlas lika och vem som ska diskrimineras. Studenter innanför EES-området är undantagna avgifter. Inte för att vi vill vara snälla, utan för att vi åtagit oss att behandla medborgare från andra EU-länder på samma vis som svenska medborgare.
Idén om fri utbildning för alla är död och begraven. Nu gäller det att tänka på hur vi ska undvika social snedrekrytering och bibehålla en tilltagande internationalisering. Regeringens lösning stavas stipendium respektive kvalitet, men hur blir det med den saken?
I juni månad kunde vi i universitetets interna nyhetsbrev läsa om statssekreterare Peter Honeth och den årliga budgetdialogen:
”Den mesta tiden berättade Peter om propositionerna som ska komma. Bland annat att avgifter kommer 2011, dock utan ett väl utbyggt stipendiesystem.”
Vid tiden drog jag på smilbanden åt en uppenbar felskrivning, men i retrospekt känner jag mig lika delar enfaldig som sorgsen.
Nästa år planerar regeringen nämligen att avsätta 30 miljoner till stipendier från de 500 miljoner som man beräknas spara in när avgifterna införs. Förvisso tillkommer ytterligare 30 miljoner, men de pengarna norpas från biståndsbudgeten. Mig veterligen är det pengar som bör gå till bistånd, inte till att locka hit hjärnkraft, kulturell mångfald och framtida skattebetalare.
Fördelat på Sveriges samtliga lärosäten finansierar de 60 miljonerna bara en bråkdel av den nuvarande skaran tredjelandsstudenter.
Regeringen vill att universiteten själva ska locka externa finansiärer. Men det går inte att komma ifrån att de snålt tilltagna statsstipendierna trots allt sänder fel signaler. I praktiken stänger man porten för många mindre bemedlade.
Hur blir det då med kvaliteten? Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz har lovat att det vi tar från internationella studenter, kan vi plöja ner i utbildningssatsningar. Men i höstens budgetproposition flaggades det för att anslagen till grundutbildningen ska sänkas med 111 miljoner. Det är illavarslande, inte minst om tanken är att vi ska locka internationella studenter med kvalitet. Mindre än nio föreläsningstimmar i veckan blir nämligen inte mer attraktivt för studenten om det kostar sjuttio lax per termin. Kanske hade det varit en bra idé att släppa den där kvalitetspropositionen först?
För er som inte bryr er om icke kvantifierbara värden som internationalisering, kulturellt utbyte och allas lika rätt finns det andra chanser till oro. Samtliga länder som infört studieavgifter innan 2006 har, enligt Sveriges förenade studentkårer, förr eller senare också infört avgifter för inhemska studenter. Vi går således en mörk tid till mötes. Tobias Krantz svar på detta är att rätten till fri utbildning för svenska medborgare ska skrivas in i högskoleförordningen. Men lika lätt som det är att skriva in det, lika lätt är det att stryka detsamma. Så länge det inte är valår, vill säga.
Allt är dock inte nattsvart. De internationella studenter som faktiskt har råd att betala bör också gå från att omfattas av offentligrättsliga bestämmelser till civilrättsliga diton. Det innebär att dina utländska kursare får möjlighet att i framtiden antingen vägra betala, kräva prisavdrag eller skadestånd för sina nio undervisningstimmar i veckan.
Givetvis mot uppvisande av kvitto.
Biträdande redaktör
