Många klagar på det likriktade kulturutbudet i Lunds studentvärld. Samtidigt tenderar musik som inte är mainstream att hamna i skymundan. Exempelvis jazzen som gått från dansmusik till finkultur.
Lundagård letade efter saxofoner och hittade en potential som slarvats bort. Klicka på ”bildspel” för att se fler bilder.
1996 skrev Lundagård att jazzen återerövrat Lund och dess nationer. 14 år senare flyttar Jazzpartyt in i studenternas högkvarter, AF-borgen. Detta jazzmaraton, som varit en institution i Lunds jazzliv i 20 år, har tidigare huserat på Grand Hotel. Innanför AF-borgens portar möts jag av traditionell New Orleans-jazz, dans till storband och en jiveorkester som är som hämtad från 1930-talet.
Publik i medelåldern dominerar. Måhända är Damn! och Titiyo inbokade för att locka den yngre publiken, men det som tycks attrahera flest ungdomar är dansmusiken. Det dansas foxtrot, jive, bugg och lindyhop så att svetten lackar.
För studenten oda lill är det första gången på Jazzpartyt. Hon gillar 30- och 40-talsjazz och giganter som Thelonius Monk och Duke Ellington, och har definitivt inte kommit hit för Damn! och Titiyo.
– Dem kan jag se när som helst. Men det är inte varje dag man får se sådant här, säger hon och nickar mot gruppen Swing al dente, som framför zigenarjazz med fiol och gitarr i svindlande tempo.
Oda Lill tycker att Lund är en ganska hyfsad jazzstad, men att utbudet kunde vara bättre.
– Lund borde vara bättre på jazz, säger hon.
Jazzpartyts konferencier Christer “Kryddan” Peterson talar om att jazzen har kommit hem till AF-borgen igen, nu när Jazzpartyt har flyttat in. Redan på 50-talet spisades det nämligen jazz i AF-borgens källare. På den tiden hade jazzen samma roll som dans- och underhållningsmusik som sedan rocken och popen skulle få.
I slutet av sextiotalet kom en ung man till Lund, som skulle få stor betydelse för stadens jazzliv. Louis Mitchell, som senare skulle starta både Jazzpartyt och jazzbrunchen på Mejeriet, började läsa humaniora och engagerade sig i studentvärlden.
– Jag halkade in i nationslivet, och blev sexmästare på Wermlands nation. På den här tiden spelades det traditionell jazz på det som kallades slabbedanser, och det var framförallt på Wermlands, Lunds och Sydskånska, berättar Louis Mitchell.
På Lunds nation bjuds det fortfarande på jazz en och annan fredag. Jazzklubben Stardust tar en kväll i månaden över Lunds nations källarsal. Stardust riktar sig inte primärt till studenter, men det är medlemmar från Lunds nation som står för matlagning, servering och bar.
Trots detta finns en önskan att föryngra publiken.
– Studenter går före i vår medlemskö, förklarar Rolf Lindroth, ordförande för Stardust.
Dock är inte mer än ett tjugotal av Stardusts drygt sexhundra medlemmar studenter. Väl inne på klubben dansas det mellan borden och stämningen är hög. Minst lika hög som medelåldern på besökarna. Patrik Blomqvist, barförman på Stardust, tycker att det är roligare att jobba på Stardust än på en vanlig nationsklubbkväll.
– Dels får man jobba med vuxna människor och dels får man lyssna på jazz, vilket jag tycker är mycket trevligt, säger han.
Det är mycket populärt att jobba på Stardust och Patrik Blomqvist menar att jobbarna i mångt och mycket söker sig dit för att de gillar jazz. I brist på jazzklubb att gå till så väljer man att jobba på en för att få sig jazzen till livs. Patrik Blomqvist tror att det finns ett intresse för jazz bland studenterna i Lund, och att det skulle finnas en marknad för jazzklubbar i nationsvärlden. Anledningen till att utbudet är så litet tror han är att nationerna har valt sina trygga nischer vad gäller musiken.
– Man kör sina rutiner och vågar inte byta, säger Patrik Blomqvist.
Det är inte bara Lunds nation som förvaltar sitt jazzarv. Sydskånskas kafé Afternoon spelar jazz varje tisdagseftermiddag. Afternoon vill frammana andan av det viktorianska Storbritannien, men där fanns det ju faktiskt ingen jazz. Frida Rönnblom, avgående förman för Afternoon, förklarar tankarna bakom kaféet.
– Framförallt var det för att utöka nationens musikaliska spektrum med ännu en genre. Sen passar det bra in i den här typen av miljö. Det ska vara lågmält, och man ska kunna ha ett samtal utan att behöva skrika. När vi startade Afternoon ville jag ge utrymme åt musik jag gillar, som Frank Sinatra och Bing Crosby. Jag förknippar jazz med min mormors och morfars generation och det är lite den mormors- och morfarskänslan vi vill uppnå med jazzen, säger hon.
Jazzmusiken som strömmar ur högtalarna på Afternoon skänker onekligen en viss sober stämning. Även om jazzen inte fanns i det viktorianska Storbritannien man vill efterlikna så är det något i musiken som passar väl in i konceptet. Är det kanske den känsla av finkultur som trots allt omger jazzen?
På 90-talet fanns det några nationer där det spelades jazz. Såväl Wermlands som Västgöta nation hade jazzklubbar, nu saligen insomnade. Sydskånskas jazzklubb Foxen startade i skarven mellan 80- och 90-talet. Efter ett uppehåll i slutet av 00-talet är nu Foxen tillbaka. Frida Rönnblom är också tillträdande Foxenförman. Hon vill knyta klubben starkare till sina jazzrötter.
– Jag började på Foxen för ett år sedan, och jag hade fått intrycket att det var en blandning av jazz, fusion och funk. Vi har pratat mycket om hur vi ska kunna få tillbaka den ursprungliga jazzstämningen, säger hon.
Ytterligare en betydelsefull arena där Lunds studenter möter jazzen är Mejeriets jazzbrunch. Brunchen har funnits sedan sent åttiotal, och många är de världskända jazzartister som har stått på Mejeriets scen. Louis Mitchell, som var med och startade bruncherna, berättar:
– Det finns många exempel på orkestrar som är världsberömda och har spelat överallt. När de kommer till Mejeriet tappar de fullständigt huvudet. De fattar ingenting: “Klockan är två på en lördag och här är fullt! Och det är en ung publik!”
Med tanke på att såväl Foxen som jazzbrunchen är populära bland studenterna kan man undra varför det inte satsas mer på jazz i studentvärlden. Frida Rönnblom är antagligen någonting på spåren när hon säger att både studenter och folk i allmänhet betraktar jazz som musik för finsmakare.
– Precis på samma sätt som med vin- och whiskykännedom ger kännedom om jazz en “finhetsstämpel”. Trots att varken jazz eller whisky ursprungligen är något fint. New Orleans-jazzen kom ju från skitiga, mörka gränder. Det finns egentligen ingen anledning att stänga in jazzen i någon slags finhetsfack. Jazz kan vara städad, som Nat King Cole, men den kan också vara skitig. Lyssna bara på John Coltrane och Miles Davis, säger hon.
En av förklaringarna till jazzens status som finmusik i studentlund kanske kan vara de sammanhang där studenterna och jazzen möts. Det är oftast på baler och doktorspromoveringar, sammanhang som är lite “finare” än den genomsnittliga klubbkvällen på nation. Men hur har jazzen, som föddes bland USA:s svarta underklass, egentligen blivit finkultur? Processen började redan på 40-talet, med Charlie Parker och bebopen. I takt med att de som växte upp med jazz som populärmusik blivit allt äldre har jazzen fått en stämpel som musik för gamlingar. Det som tilltalar en äldre målgrupp anses ofta som fint. Och vem vill lyssna på samma musik som sina föräldrar eller morföräldrar?
Frida Rönnblom tycker sig ändå se ett stort intresse för jazz bland lundastudenterna.
– Just Foxen har riktat in sig på glad jazzinfluerad musik som är väldigt dansant. Den musiken sänder ut en positiv energi med en enorm dansglädje. Folk kommer ofta till Foxen med väldigt specifika önskemål om låtar och artister de vill höra. Det tyder på att studenter är måna om vad de lyssnar på, säger hon.
Den tid då studenterna dansade till tradjazz varje helg är definitivt förbi. Och det finns inte många jazzarrangemang i Lund som lockar studenter, eller ungdomar överhuvudtaget. Foxen och Mejeriets jazzbrunch är kanske egentligen de enda, även om bruncherna inte har någon uttalad publikprofil. Samtidigt verkar det finnas ett spirande, nästan uppdämt, intresse hos många studenter för att dansa sig varma till glada orkestrar.
Det är en minst sagt komplex bild som växer fram av jazzens plats i Lund. Eldsjälar som brinner för ett levande musikutbud i studentvärlden. Arrangörer som inget hellre vill än att locka unga men som ändå träffar fel. Studenter som gärna jobbar på jazzklubb, men som inte själva vill vara gäster, utan letar efter något annat.
Kanske handlar det om en viktig potential som slarvats bort när nationerna vill ta det säkra före det osäkra med sin klubbverksamhet. Jazzen är inte den enda smalare musikgenre som är styvmoderligt behandlad i de här sammanhangen, men många av de försök som har gjorts med mer obskyr musik på nationer har faktiskt slagit väl ut. Musikutbudet är redan en viktig beståndsdel i flera nationers varumärke, och viktigare kan det bli.
Foto: Jonas Jacobson
