”Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, anmärkte den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz. Dagarna efter att vi nåtts av beskedet att två svenska soldater stupat i Afghanistan, ekar de välbekanta orden genom det svenska opinionslandskapet. Kriget för mänskligheten.
”Stöd soldaterna” var rubriken på Expressens ledare dagen efter attentatet och på Svenska Dagbladets ledarplats menade man att ett tillbakadragande av trupperna nu skulle innebära ett svek mot de döda svenska soldaterna. Även från politiskt håll kunde liknande tongångar höras från vänster till höger. Det tycks finnas ett allmänrådande konsensus som vill tysta all annan opinion: stöd truppinsatsen i Afghanistan eller låt talibanerna ta över landet. Kriget har inom loppet av några dagar förvandlats till en scen där alla nationalkänslor får ta plats: soldaterna har blivit ”våra pojkar” och den som vill framstå som mer patriotisk kan köpa ett gult band att fästa på kavajen.
”The graveyard of empires” – ”Imperiernas grav”. Det är den militärmytologiska benämningen av Afghanistan – landet som inget västerländskt imperium någonsin lyckats erövra. Britterna försökte på 1800-talet, därefter kom ryssarna under 1980-talet och nu senast USA, Nato och andra länder som hörsammat den humanitära kallelsen.
Hur rättfärdigas denna intervention? För Sveriges del framstår det som glasklart. Man vill åstadkomma fred, öka säkerheten och ge den afghanska befolkningen, särskilt kvinnorna, möjligheten till ett liv i frihet. Men ingen person i ansvarig ställning kan med gott samvete och absolut visshet förklara vad detta egentligen innebär. Att ha som mål att sträva efter fred och säkerhet leder per definition till ett evigt krig. Det blir då ett krig för mänskligheten, en ständig strid som utkämpas för mål som ligger bortom vår fattning.
Efter åtta år av lågintensivt krig tycks det som om den svenska nationen nu börjat känna av en identitetskris. Den kollektiva svenska identiteten ställer sig plötsligt frågan: är vi krigsförande eller fredsarbetande? Skiljelinjen där emellan kan verka tunn.
Den numera avgångne chefredaktören för Arena, Per Wirtén, ställer upp ett lika tragiskt som viktigt problem: ”Men kriget kan inte vinnas med bomber. Och rättigheter inte försvaras utan militärer. Om Nato lämnar Afghanistan nu är det inte en antiimperialistisk seger, men ett frihetligt nederlag. Om Natos militarism fortsätter sätta dagordning blir det ett lika givet politiskt nederlag. Dilemmat är outhärdligt.” Samtidigt är det svårt att undgås att drabbas av känslan av att detta är den borne intellektuella européns svala sätt att framställa sakerna: två möjligheter vägs i en skål och det minst onda får utgöra rättesnöret.
Situationen är betydligt mer invecklad än så. Ägnas det någon tanke åt de moraliskt tveksamma allianser som de västerländska makterna ingår med brutala krigsherrar? Hur ska vi förhålla oss inför möjligheten att talibanerna kan komma att ingå i den afghanska regeringen? Men framför allt: är vi bödlar eller offer i denna konflikt?
Det finns inga kategoriska svar att ge i frågorna – vilket är det rakt motsatta till vad en alltmer chauvinistisk och hetsande media försöker göra. En sak är i alla fall säker. Innan vi låter oss berusas alltför mycket av patriotiska lidelser är det kanske dags att redan nu förbereda oss för nästa likfärd från Mazar-e-Sharif och iordningsställa fler svenska soldaters kistor. Kriget har kommit till Sverige.
