I tidningen står det att var fjärde ung person är arbetslös. Var tredje om man räknar med dem som pluggar för att slippa gå utan jobb. Är det bara jag som blir svettig när folkhoparna på arbetsförmedlingen påminner om sovjetiska brödköer?
Borta är farmor och farfars tid då man jobbade sig upp. Borta är också föräldrarnas tid då en universitetsutbildning inte bara gav respekt – utan ett jobb. Vi sitter i stället och drar på oss CSN-skulder till max, och vad får vi? Knappt ens jobb som vi inte vill ha. För det där med att få ett jobb relaterat till sin utbildning, det är tydligen lyx.
Och visst, på ett sätt håller jag med. Man kan inte kräva att få ett kvalificerat jobb direkt. Men hur höga krav får man ha? Jag har två saker som jag vägrar att göra: telemarketing och allt som har med vård av människor att göra. Telefonförsäljning skulle vara totalt misslyckat eftersom jag blir generad av att förhandla fram priset på taxi. Att tro att jag skulle kunna sälja Miljonlotter är ett skämt. Det enda värre än att vara arbetslös måste ju vara att ha ett jobb men ändå inte få lön.
Mitt andra ”no, no” grundar jag på att jag inte är så bra med människor. Jag pladdrar för mycket, jag tycker att det är skitäckligt att byta blöjor (även på barn) och jag blir stirrig av blotta tanken på att någon skulle lämna sin älskade i min vård. Men är det här för höga krav att ha? Ska jag tänka på hur min gammelfarmor jobbade med att samla torv (eller något åt det hållet) redan som fyraåring, och bara bita ihop? Eller ska jag tänka på att jag faktiskt har kämpat i flera år på universitetet? Är jobb bara brödfödan eller kan vi ställa högre krav än så?
Jag blir nervös av att tänka på att många vid Lunds universitet säkert pluggar för att slippa leva på Alfa-kassa. Och hur många nyutexaminerade akademiker som tvingas att arbeta med samma typ av jobb som de hade innan de började på universitetet. Men vad är lösningen? Bojkotta högre utbildning? Svälja stoltheten och jobba på McDonald’s? Emigrera? Jag önskar att jag visste.
