Utbildningsdepartementets beslut att lägga fram en egenhändigt framarbetad proposition för kvalitetssystem – trots att uppdraget tillföll Högskoleverket – har skapat en konflikt mellan departementet och Högskoleverket, vars förslag arbetades fram i samarbete med kårer och lärosäten. Även om det nya förslaget har en del styrkor måste principen om studentmedverkan sättas i främsta rummet.
Det finns flera fördelar med det ursprungliga förslaget på nytt kvalitetsutvärderingssystem för högre utbildning som Högskoleverket, HSV, tog fram i samarbete med lärosätena och Sveriges förenade studentkårer, SFS. Den främsta fördelen är utan tvekan just denna – att lärosätena och SFS faktiskt var med i framtagandet av förslaget. Att studenterna får vara med och påverka kvalitetspropositionens utformning och innebörd – innan den läggs fram till riksdagen den 23 mars – borde betraktas som ett måste.
Att utbildningsdepartementet knappt tre veckor innan propositionen ska presenteras i riksdagen bestämmer sig för att i stället marknadsföra ett egenhändigt omarbetat förslag, kan därför bara tolkas som ett brott mot varje princip om studentfackligt medbestämmande. Trots detta pekar det mesta på att regeringen nu kommer att be riksdagen ta ställning till ett kvalitetssystem som inte alls är förankrat hos vare sig lärosätena eller studenterna.
Därför är det bra att både Lus-ordföranden Christian Stråhlman och prorektor Eva Åkesson skrivit till högskole- och forskningsminister Tobas Krantz för att protestera mot den nya propositionen.
Även om det naturligtvis inte uppväger för det faktum att man brutit mot en viktig kooperativ kutym, går det dock inte heller att blunda för att även utbildningsdepartementets förslag har en del styrkor. Till exempel har departementet utökat HSV:s trestegsskala, för att betygsätta utbildningar, med ytterligare ett betygssteg. Dessutom vill departementet att det lägsta betygssteget resulterar i indragen examensrätt.
Dessa tillägg och ändringar må vara på sin plats, men får som sagt aldrig ursäkta att man frångår principen om studentmedverkan. Frågan väcks också om varför departementet valde att presentera sitt förslag med så kort varsel. Om det inte varit för att vi bor i Sverige (där studentintresset så klart aldrig ignoreras), hade man nästan kunnat tro att departementet medvetet försenade tillkännagivandet av sitt förslag för att försäkra sig om att det inte skulle finnas tid till en kompromiss.
Utbildningspolitisk krönikör
