Slottet städas. Storkyrkan vädras. En ung man står framför spegeln och titulerar sig själv som Prins Daniel, hertig av Västergötland. Media lyfter på hatten. Republikanernas svordomar hörs allt högre. Rojalisterna tänker inte låta någon förstöra nöjet för dem. En trevlig förströelse? Eller nära förestående domedag? Bröllopet är nära.
Det roligaste man visste vid Karl XI hov var att klä ut sig till krogpiga eller bonddräng och prova på pöbelns glädjeämnen. Numera, vid Carl XVI Gustafs hov, är nöjet det motsatta, att ibland klä ut sig till statschef, sagoprins eller prinsessa. Med sommarens bröllop får detta gigantiska lajv på slottet ett glansnummer som nog kan toppa medeltidsveckan.
Inför bröllopet klusterbombas hovets varumärke ut över landet av inbäddade hovjournalister och andra rövslickare. Himlen skyms snart av detta enformiga överflöd av leende bilderböcker, sockrade reportage och hundrasidiga bilagor. Tillsammans målar de upp kungahusets balansgång mellan svennig realism och mytologisk lyx. Kungen hejar på AIK. Kungen bor på Drottningholms slott.
Per svensson, litteraturredaktör på Sydsvenskan, som tillsammans med Svenska dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder i maj utkommer med boken Monarki vs Republik, är kritisk mot bevakningen av bröllopsyran.
– Det finns knappt någon seriös journalistik. Inte ens när man är kritisk tar man dem på allvar. Man gullar som med en korg med kattungar, säger Per Svensson, republikanen av de båda författarna.
PJ Anders Linder, som står för bokens monarkistiska argument, ser inga problem i hovjournalistiken.
– Det är fokus på något trevligt och de allra flesta är positiva. Monarkin är vårt statsskick och inget hindrar riksdagen från att avskaffa den, men det gör den inte, säger PJ Anders Linder.
Men den som bläddrar genom mängderna av böcker och tidskrifter om det stundande bröllopet, kan inte undgå att se hur de alla berättar samma historia. Vare sig det är Expressens hovreporter Johan T Lindwall eller Herman Lindqvist som skildrar det kungliga livet är hovets PR-logik alltid lika cynisk.
Man har tagit fasta på att trovärdighet, tolkningsföreträde och mänsklighet numera är otillgängliga för en representant för makten. Dessa egenskaper är reserverade åt offren. Den privilegierade är aldrig något annat än det opersonliga uttrycket för mekaniska orättvisor. För att berättiga ett kungahus i en demokrati, måste kungahuset framställas som demokratins nödvändiga offer. Spinndoktorn fixar fram lite mänsklighet och simsalabim: prinsess- och prinstitlarna är nu inget annat än offerroller i en övermäktig regi, nödvändig för vårt samhälle. Monarkin som en allvarsam lek, som kungarna själva inte vill leka.
Det är i denna bild vi ser den hårt arbetande Victoria. Med oändlig upprepning ler hon sitt stoiska leende. Prinsessan med ätstörningar, dåligt självförtroende och dyslexi. ”Victoria” blir ett monarkistiskt argument som föregriper varje republikanskt angrepp. För berättelsen om hennes vanlighet betyder ju motsatsen. Hon är till den graden unik, att hennes brister inte förmår sätta prinsesskronan på sned. Det prinsessiga i ”Victoria”, säger man mellan raderna, är djupare rotat än i ytlig kändisperfektion.
Daniel westling, som firade sin förlovning med ett undergivet leende, passar in bra i den bilden. En vanlig man av folket som hade oturen att falla offer för monarkins ”plikten framför allt”. Det hade lika gärna kunnat drabba mig eller dig. I Neo skriver Paulina Neuding och Martin Svensson om hur den blivande prinsen i hovpropagandan framställs som allt annat än ett glättigt salongslejon. I stället är han den hårt arbetande entreprenören, även om hans företag alltid gått åt helvete.
I hovets storytelling blir karaktären Daniel Westlings klassresa ett martyrium. Han är demokratins nödvändiga offer till monarkin.
Men att icke furstliga personer gifts in i kungahuset, kan också få konkreta konsekvenser för monarkins plats i samhället.
– Kungahuset kan bli en plattform för ekonomiska och ideologiska särintressen. Daniel Westlings gym är oskyldigt, men tänk om han hade varit representant för oljebranschen, säger Per Svensson.
PJ Anders Linder håller såklart inte med.
– Det är viktigt att poängtera att kungahuset förändras. Några särintressen har vi inte sett ännu. Kungahuset har inte politisk makt i dag. I stället har det en kulturell funktion.
Men kan den inte fungera exkluderande snarare än samlande?
– Det går inte att hitta en enda samlande nationell symbol. Men man får se de tänkbara alternativen. Finland och Frankrike har en historia och jag vill inte tvinga på dem monarki. Sverige har en egen historia. Man byter inte bara historisk konstitution sådär.
Vilka är då de båda debattörernas viktigaste argument, PJ Anders Linders för och Per Svenssons emot?
– Det enkla att monarkin fungerar, svarar PJ Anders Linder.
– Monarkin skapar en anda av hyckleri, fjäsk och dubbelmoral, svarar Per Svensson.
Synd då, att de båda har så rätt.
Illustration: Linnea Paulsson
