Malena Chronholm har tröttnat på sextrakasserier på nationerna. Nu uppmanar hon Kuratorkollegiets ordförande att ta tag i problemet.
Helgen har kommit. Efter god mat och dryck är det dags för utgång på en av Lunds nationer. Jag byter om från klänning till byxor och linne. Min vän protesterar men byxorna är min sköld mot svettiga händer och oberättigat kladdande. Vi äntrar nationen. Basen dunkar lockande. Jag är peppad till tusen.
Så kommer nypet. Jag har inte ens börjat dansa än. Jag vänder mig om, möter blicken av en lång och bredaxlad man.
– Vad fan gör du? Det här är min kropp, inte din!
Han vänder ryggen mot mig.
– Hallå, jag pratar med dig! Hur skulle du känna om jag tog dig på snoppen utan att ens be om lov?
Mannen vänder sig mot mig och trycker sig framåt. Jag tänker i mitt förvirrade tillstånd att jag skulle bli nedslagen om vi måste slåss. Jag är lång men inte tillräckligt lång, jag är stark men inte tillräckligt stark. Han lyfter handen och gör fuck you med handen pressad i mitt ansikte.
Jag vänder, banar mig genom dansande kroppar fram mot vakten som står lutad mot väggen.
– Killen vid baren tog mig på rumpan. Jag vill att han ska ut.
Vakten kastar en blick mot mig och beger sig mot mannen i fråga. Jag går för att berätta för min vän vad som hänt.
När jag kommer tillbaka står vakten lutad mot väggen igen.
– Är han ute nu?
– Nej, han nekar. Det finns inga juridiska bevis. Om han blir för full kan jag slänga ut honom…
– Han kan slängas ut om han är för full men inte om han tar på en kropp utan tillåtelse?
– Alltså… jag borde nog inte säga det här… men du får ta det som en komplimang.
Jag tittar på vakten. Han är ljusår från mig och min värld. Han är ett ufo från en annan planet.
Vakten ser ut över dansgolvet istället för att möta min blick. Jag går därifrån.
Jag berättar senare högljutt om händelsen för en jobbare på nationen. Vakten kommer förbi igen.
– Du, jag förstår dig. Men du måste dämpa dig annars kan du inte vara här inne.
Nu är jag problemet, som inte ställer upp med min rumpa till förfogande.
– Nej. Du förstår mig inte alls, det finns ingen förståelse.
Men jag dämpar mig. Och vi ger upp. Vi beger oss till andra fester och vältrar oss okonstruktivt i bitterfittigheter.
Genusperspektiv vid nationerna är ett ord utan värde. Välj dina fighter, sa någon. Ja, det är bara att välja och vraka, det finns krig att utkämpa och vi finner dem varje dag. Men var är mannen som slåss vid min sida, som förstår att det inte är en kvinnofråga utan en människofråga? Var är du med feministiskt initiativ, var är demonstrationerna och kampen? Stå upp mot den roll ni förväntas ta och kämpa för att förstå. Sluta skyll på en fiktiv särartsbiologism!
Det här är inte okonstruktiv galla utan syfte. Jag vill uppmana KK:s ordförande att skapa attitydförändring bland jobbare på nationerna. Bekräfta problem och lär ditt folk att inte stå handfallna då ovanstående sker. För det sker. Varje natt. Det talades om att Studentlundsavtalet var ett avtal för att värna om mångfald och om alla typer av studenter. I dag ser jag de nationer som är med i Studentlund som en normativ grupp. Bitterfittorna är din finne i röven tills du vaknar.
För övrigt anser jag dig vara en högst sympatisk och trevlig ung person, KK:s ordförande.
Sjuksköterskestudent
