Det är valår och i skuggan av alla de opinionsundersökningar som fyller löpsedlarna har valrörelsen smugit igång. På ett olustigt sätt går utvecklingen mot ett politiskt samtal som fylls mer och mer av sakfrågor på bekostnad av ideologiska grundfrågor.
Det kan tyckas oskyldigt. Politikerna lämnar ideologierna av den enkla anledningen att väljarna inte är intresserade av dem. Men vad händer med jämlikhet och frihet när ideologin hamnar på undantag? Alla partier menar sig stå bakom begreppen. Men är frihet och jämlikhet samma sak för en moderat som för en vänsterpartist?
Om man stannar upp, och betraktar själva formen för det politiska samtalet, finner man åtminstone en ledtråd till varför det blivit så. Man finner att debattens polemiska retorik präglar det politiska samtalet även när det inte är fråga om just debatt. I P1:s lördagsintervjuer till exempel, handlar det oftare om att positionera sig i relation till de andra än om att föra fram egna idéer och visioner. Ett sätt att för väljaren tydliggöra skillnader, skulle man kunna se det som. Men polemik är bedrägligt.
Den häftiga diskussionen – gärna spontan – mellan två motståndare som med hetta tampas med varandra, är eftertraktad. Knytnävarna får gärna vara redo, men de två kombattanterna vet att behärska sin ilska. De är inte barbarer; de är förnuftiga människor som låter ordet avgöra deras träta. Eller inte. För ingen av dem behöver vinna. Det viktiga är att idéerna stöts och blöts mot varandra, så att de… ja, blir till vad? Löses upp i konsensus?
Polemikens fruktbarhet är skenbar. Den tillåter två typer av samtal: antingen lämnar man aldrig det mest fundamentala; eller så skippar man fundamenten och går rakt på sakfrågan. I det första fallet bär diskussionen ingen frukt, därför att den aldrig tar sig någonstans; i det andra blir diskussionen tom därför att orsaken till att meningsskiljaktighet råder, inte kommer i dagen.
I vinterns trevande politiska samtal är det den senare som varit rådande. I partiledardebatter är det sakfrågor, i intervjuer är det sakfrågor, på dagstidningars ledarsidor är det sakfrågor. Naturligtvis är diskussionerna inte alltid tomma på innehåll, men påfallande ofta.
När skattehöjningar respektive sänkningar diskuteras är det tydligt vad som händer. Under en partiledardebatt i januari frågade Fredrik Reinfeldt vänsteralliansen hur skattehöjningar för vanligt folk som jobbar överfört till bidrag för dem som inte jobbar kan beskrivas som jobbpolitik. Mona Sahlin svarade att hon förstod att Reinfeldt var undrande inför jobbpolitiken, för hade han förstått den hade han praktiserat den de fyra senaste åren, och så vidare. Detta alltmedan det egentligen är en fråga om ideologi. Den ena tror på högre skatter för att minska klyftor; den andra inte.
Ett annat exempel på vad som kan hända när ideologin hamnar på undantag är frågan om kvotering eller inte till företagens styrelse. Då och då hör man debattörer komma med ekonomiska argument, att företagen inte inser att de kommer att tjäna pengar på att få in fler kvinnor och så vidare. Som om det var relevant huruvida ett jämställt samhälle innebar en större eller mindre profit.
Nej, skillnaderna blir inte tydligare i polemik. Frihet och jämlikhet är inte samma sak för en vänsterpartist som för en moderat, och det är endast den rådande ordningen som tjänar på att dessa ideologiska skillnader hamnar i skymundan.
