”Den 16:e april smäller det i Lund, för andra året i rad anordnas nämligen den fräcka, normbrytande Normaldagen! Denna kommer bestå av intressanta föreläsningar med temat: Vem är välkommen? Kulturevenemang kommer piffa upp Lundagård samt en workshop på kvällen som åtföljs av en Queerbal!”
Så marknadsförs Normaldagen, ett alldeles utmärkt initiativ. Och just för att det är ett utmärkt initiativ ska den här texten inte tolkas som en kritik mot det, utan endast som en kommentar till en mycket större utveckling som jag tycker mig se när det handlar om antidiskrimineringssatsningar rent allmänt.
Och trenden som jag tycker mig se är att vissa diskrimineringsgrunder lyfts fram, vilket är bra, medan andra hamnar i skymundan eller glöms bort, vilket är dåligt. Man bör nämligen avhålla sig från att rangordna diskrimineringsgrunder. Bara för att jag som mörkhyad heterosexuell man inte löper någon större risk att råka ut för diskriminering på grundval av sexuell läggning, ger det mig knappast någon rätt att avfärda den diskrimineringsgrunden som mindre allvarlig än exempelvis etnisk diskriminering.
Ändå är det mitt intryck – notera: min subjektiva världsbild – att det existerar en tyst och informell, men icke desto mindre tydlig, rangordning av olika diskrimineringsgrunder. Till exempel så betraktas könsdiskriminering som betydligt allvarligare än diskriminering på grundval av sexuell läggning, etnisk diskriminering betraktas i sin tur som betydligt värre än diskriminering på grund av handikapp eller ålder. För att inte tala om de grunder som ingen längre verkar bry sig om, som klass, utseende och politisk tillhörighet.
Det är möjligt att skadorna för samhället (och universitetet) blir större ifall 50 procent av befolkningen könsdiskrimineras än om några samer inte tillåts komma på anställningsintervju för en rasistisk personalchef. Men för individen är skadan lika stor oavsett om den minoriserade (eller, för den delen, rasifierade) gruppen man tillhör utgör 50, 5 eller 0,05 procent.
Ett annat intressant fenomen är de senaste årens uppsving vad gäller intresset för hbt-frågor. Det är förstås glädjande att hbt äntligen lyfts fram som allvarliga diskrimineringsgrunder. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att samhällets plötsliga prioritering av de här frågorna påminner lite om en patient som i flera år försummat att ta sin medicin och som därför, efter att ha tagit sig tid att läsa bipacksedeln och förstått allvaret i sin diagnos, väljer att ta trippel dos ett tag framöver.
Så vad är alternativet? Ska vi låta bli att prata om könsdiskriminering av rädsla för de grupper som eventuellt kan känna sig förbisedda? Ska vi ha krav på oss att varje gång vi pratar om diskriminering nämna alla förekommande diskrimineringsgrunder? Så klart inte. Då kommer vi ju aldrig någonvart. Men det är viktigt att ”nya” frågor inte drivs på bekostnad av ”gamla”, och framför allt att vi inte betraktar en diskrimineringsgrund som värre eller mindre allvarlig än en annan.
Nog om detta. Den 16:e är det Normaldagen. Förhoppningsvis får vi tillfälle att dryfta de här frågorna mer då!
