Premiären av Studentteaterns Elizabeth bjöd på sång, dans och inslag av talangfullt skådespeleri. Men med en bristande intrig och skådespelare som spretade åt olika håll ville pjäsen alldeles för mycket, anser Lundagårds Max Jedeur-Palmgren. Klicka på ”bildspel” för att se bilder.
Elizabeth är en pjäs vars manus grundar sig på filmen från 1998 med samma namn. Med Cate Blanchett i huvudrollen är filmen ett kostymdrama med påkostade krigsscener och heta intriger. Studentteaterns pjäs koncentrerar sig enbart på det senare. Historien om kaoset kring Englands tron efter Henry VIII:s död var svår att filmatisera, och visar sig av självklara orsaker vara ännu svårare att göra teater av.
Valet av pjäs måste anses beklagligt. Det är en intrig sprängfylld av olika konflikter, vilket ställer höga krav på logik i berättandets gång. När det är så mycket som ska förklaras studsar pjäsen bara på ytan, och inget djup tillåts att existera. I det rasande tempot kippar karaktärerna mer efter andan, än bygger relationer till varandra. I försök att implementera den dynamik som saknas, blir det i stället popmusik och mellanstadiekoreografi på scen.
Ensemblen, som nästan är lika månghuvad som publiken, tillåts inte samspela med varandra på grund av intrigens brister, men innehåller ändå en hel del talang. Framför allt är det värt att lyfta fram de som spelade Lord Robert, Sir Francis Walsingham och the Earl of Sussex vilka gjorde storstilade försök att göra något av sina karaktärer – trots att den röda tråden i dramat låg som snaror kring deras halsar.
Vidare innehöll Elizabeth en väl utförd modern dans av anonym karaktär i mitten av pjäsen, och också en fin solosång av låten Fields of Gold som avslutning, även om dessa avsnitts syften förblir obegripliga.
Lite symptomatiska är de dock för föreställningen som jäktar sig fram under två timmar, och inte klarar av att samla in dess potential till en helhet.
Foto: John Nordh
