Om mindre än ett halvår är det riksdagsval. Mycket talar för att listan över riksdagspartier kommer att utökas med ytterligare ett namn: Sverigedemokraterna, Sd. Av det skälet väljer många kårer att inte tillåta politikerdebatter på högskoleområdet. Eller att bara inte tillåta Sd. En bra och en befängd regel.
Det går nätt och jämnt att förstå regeln “enbart riksdagspartier”. Egentligen är även den regeln svår att försvara ur ett demokratiperspektiv. För att inte tala om ur ett yttrandefrihetsperspektiv! Men resultatet av riksdagsvalet 2006 är åtminstone en objektiv måttstock, till skillnad från diskussionen om vilka partier som förtjänar att kallas demokratiska eller ej. En diskussion som alltid varit ideologiskt färgad.
Dock är det uppenbart att även det här, till synes partipolitiskt neutrala, ställningstagandet i själva verket bara är en snyggt maskerad förevändning för att slippa ta emot Sd. Snyggt och slugt på en och samma gång. Fast egentligen borde kårerna inte göra den här sortens politiska ställningstaganden över huvud taget. I alla fall inte så länge kårobligatoriet finns kvar.
Efter sommaren, när kårerna är som vilka andra ideella föreningar som helst, får de göra vad de vill. Om till exempel Lunds socialhögskolas studentkår (den enda kåren i Lund som uttryckligen stängt dörren för Sd) då väljer att bara låta Socialdemokraterna komma och prata, så är det helt i sin ordning. Men då måste de ockå vara beredda på att det kan få konsekvenser för deras varumärke, anseende och medlemsantal.
Fram tills dess är regeln “alla – eller ingen” att föredra. Åtminstone om man vill att kåren ska uppfattas som parti- och blockpolitiskt neutral, vilket är en förutsättning för att bedriva seriös utbildningsbevakning. Men även det kan vara riskabelt. För även om man bjuder in alla partier finns det alltid en risk att representanterna från ett visst parti, eller block, får förhinder och därför inte kan dyka upp, vilket får till följd att jippot ändå uppfattas som politiskt vinklat. För en organisation i förtroendebranschen (en beskrivning som omfattar alla studentkårer) är en sådan situation katastrofal. Så varför ta risken?
Därför kan jag bara berömma de lundakårer som valt att sätta universitetets och kårens varumärke i främsta rummet genom att tillämpa den enda helt rättvisa regeln: Lika för alla – ingen får komma!
