Den allra första filmen kretsar kring lejonjakt. Den andra driver med fotbollsspelande kvinnliga studenter. När karnevalsfilmen nu fyller hundratvå år utspelas handlingen i en parallell studentstad. Välkommen med på en filminspelning där precis allt kan hända.
En man iförd en trasig mantel sitter i kamerans blickfång. Hans bleka ansikte påminner om Döden i Det sjunde inseglet. Han försöker säga något, men endast ett kvävt mumlande hörs. Till slut befrias han från tygbiten som hindrat honom från att prata. Sminkösen Sara Strandberg knuffar sig fram och börjar omsorgsfullt pudra hans flint.
Vi befinner oss i en fuktig källare tillsammans med inspelningsteamet bakom Dessa Lund.
– Okej, är vi klara? Inspelningsledaren Fanny Ramel avbryter bestämt och surret tystnar.
– Kan du futta till hans hår på den sidan, där, säger Dennis Trulsson som står bakom kameran.
– Alltså, det finns inte så mycket att futta till, svarar någon från andra sidan strålkastarna.
– Okej. Tystnad. Tagning. Ljud. Rulla! säger Fanny.
Det är en helt vanlig dag på en inspelningsplats under inte så vanliga omständigheter. Att spela in en film tar i vanliga fall flera månader. Ibland ännu längre. Studenterna som producerar karnevalsfilmen spelar in nästan femtio minuter långfilm under drygt fyra veckor.
Det är Fanny Ramel som har koll på inspelningsschemat. Hon ser också till att alla på inspelningsplatsen har det bra och att information snabbt når ut till de hundra medarbetarna.
– Det svåraste är att få ut information till folk om man byter inspelningsplats eller bestämmer något, säger Fanny. Det tog ett tag att komma in i det. Man kan alltid vara mer förberedd.
Några dagar senare har inspelningsteamet bytt källaren mot den pampiga universitetsaulan. De drygt åttio statisterna fyller bänkraderna som annars mestadels står tomma. Plötsligt flyger aulans enorma trädörrar upp. En man i pyjamas kommer springandes längs mittgången.
– Stopp! skriker han.
Statisterna vänder sig om samtidigt som de gör ett artikulerat utrop av förvåning. Precis så som regissören Filip Orrling en stund tidigare instruerat dem att göra. Medan statisterna övar vidare på olika typer av skratt har mannen i pyjamasen gått avsides. Han rabblar hetsigt sina repliker om och om igen: ”den här mannen har kidnappat mig”, ”den här mannen har kidnappat mig”.
Årets karnevalsfilm utspelar sig i ett parallellt studentlund. Universitetets före detta revisor har svindlat bort fem miljoner kronor och är nu spårlöst försvunnen. Hans efterträdare Max blir snart indragen i en härva av maktspel. Att döma av trailern på Youtube, finns även en del romantiska inslag. Det är Filip Orrling tillsammans med ett gäng andra lundaspexare som har skrivit manus. Spexarna har ett långt förflutet i såväl Lundakarnevalen som filmproduktionen. De senaste sex karnevalsfilmerna har regisserats av folk med stark koppling till Lundaspexarna.
– Jag ville göra en varm, mysig och rolig saga, säger Filip. En film som inte tog sig själv på för stort allvar. Folk ska gå från biografen och känna sig nöjda.
Filip tystnar och funderar. Han vill inte avslöja för mycket av filmens handling. Han är så inne i sin kreativa process att han har svårt att beskriva filmens budskap.
– Jag har inte riktigt hunnit landa ännu eftersom jag är mitt uppe i arbetsprocessen. Vi satt i en och en halv månad i en kompis källare och skrev. Det var en jätteomställning att gå från spex till film. Men jag har gjort en del andra filmmanus. Det är mycket av en formsak, att tänka i bilder.
Att regissera spex skiljer sig på många sätt från att regissera film. I ett spex sker hela föreställningen i ett svep vilket kräver mycket av skådespelarens röst och kroppsspråk. I en film måste detta tonas ner för att det ska bli mer verklighetstroget. Samtidigt finns det under en filminspelning ingen riktig publik, man spelar för en kamera.
En som kan det där med film är Dennis Trulsson. Han satt någon gång sent i höstas och fikade på Cafe Athen. Snart riktades hans uppmärksamhet mot bordet bredvid. Där tronade de två förra karnevalsfilmerna framför generalen Erik Neppelberg som var mitt i ett livligt samtal. Dennis gick fram och presenterade sig. Han berättade att det var han som hade filmat. Det tog inte lång tid att övertala Dennis att för tredje gången bli en del av produktionen.
Dennis är den enda på inspelningsplatsen som har arbetat professionellt med film.
– Jag har väldigt mycket att säga till om, säger Dennis och skrattar. Det första manuset jag fick var roligt men ganska platt. Vi hade ett möte där jag förklarade den dramaturgiska kurvan. Om jag hade gjort karnevalsfilmen själv hade jag dragit in mer dagsaktuella saker som påverkar studenterna. Som att man måste vara med i nationer. Usch nu låter jag som en besserwisser, säger Dennis.
Kanske finns det en viss svårighet i övergången från spex till film. De gamla karnevalsfilmerna hade möjligen kunnat säga mer om studenternas tillvaro. Det som faktiskt rör studenterna försvinner bort i en ändlös kaskad av komik och satir. En film kan fortfarande vara humoristisk trots att den har en djupare karaktär.
Som filmens bildkonstnär har Dennis stor insikt i skapandeprocessen och låter studenterna ha fria händer. Det är trots allt deras film.
– Jag tror att Filip litar ganska mycket på mig. Och jag försöker att lita så mycket som möjligt på honom. Säger regissörer lite knäppa saker ibland så måste man överväga det. De kanske är genier. Jag tror att det kommer bli en trevlig film. Fan vilket tråkigt uttalande, självklart kommer det att bli världens bästa film.
Det märks att Dennis har vanan inne när han helt plötsligt stannar upp inspelningen för att förklara varför skådespelaren ska sitta på ett visst sätt. Hans visuella kunskaper har under inspelningarna varit en tillgång. Dennis själv säger att han aldrig slutar förvånas över studenternas hängivenhet.
– De ger hundra procent och de har ett proffsigt tänk. Det som de saknar i kunskap tar de igen i engagemang och tid.
Dennis minns särskilt en händelse från inspelningen av Vaktmästaren och Professorn.
– Vi hade blivit lovade en polisbil, en gammal Porsche från 60-talet som vi skulle ha med i filmen. Dagen innan ringer ägaren och berättar att den ska till en mässa. Studenterna köpte en Amazon och byggde om den till en polisbil under natten. Det är engagemang.
Foto: Henrik Larsson
