Om det är en sak som 80-talets Hollywood och en skejtboardåkande Micheal J. Fox torde ha lärt oss, så är det att tidsresande verksamheter är fyllda med faror.
Som i varje bra tidsreseskildring, blottlägger kultfilmerna teorins uppenbara paradoxer, och leker med dess förutsättningar. I det förgångna är Marty McFly oaktsam med sin pojkaktiga charm och ganska snart äventyrar han hela sin egen existens. De som skriver in sig på universitetet gör i mångt och mycket en tidsresa även de. Det är ett inträde i ett nytt sammanhang vars likhet man inte upplevt sedan högstadiestarten.
Att det var så försvinnande få som trivdes i högstadiet beror på det axiomatiska systemet, som innebär att man ska må dåligt. Det hela grundade sig i de besynnerliga prioriteringarna man bar på, som dessutom skulle spelas ut på det bisarrt konstruerade sociala planet på skolgården. Som löken på laxen kryddades tillvaron av naturens största ironi; att göra människan som mest intresserad av sin näste just när hon är som allra fulast.
Jämfört med högstadieåren är tiden på universitetet en lyxvariant. Nu kan studenten plötsligt isolera sig till de ämnen som denne känner sig bekväm med, slippa skämmas under gympan eller ofrivilligt brottas med franskaverb inför helklass. Oemotsagd kan man gå upp varje dag vid lunchtid och sedan äta frukost tre gånger om dagen. På kvällarna kan man sedan gå på nation, tillåtas att dansa fult till samma musik som spelades för sex år sen, och komma underfund med att begreppet ”köttklister” existerade långt innan EU tog beslut om ett livsmedelsämne.
Lund ger och har gett massor av människor den fantastiska möjligheten att leka vuxen på ett barnsligt sätt, ända fram till examen då vuxenheten kommer på riktigt. Om grundskolan var ett helvete – och gymnasietiden mest ett postapokalyptiskt efterspel mot normalisering – då är det lockande att se studentlivet på universitetet som en revanschens tid. Man kan leva det liv man försökte göra som yngre, som man då så kapitalt misslyckades med. Och kanske är denna jakt på hjärnspöken en del av förklaringen till varför studenternas allra heligaste högtid inträffar just när den gör.
Valborgsmässoafton brukar räknas som den största helgen för ungdomsfylleri. Över hela landet tar barn sina första vingliga steg in i den alkoholkultur som vi vuxna ofta ser som självklar. Det är då ingen vild gissning att det bland Lunds studenter finns tusentals ångestladdade och kräkdoftande historier om regniga valborgsmässoaftnar. En svunnen tid som den tidsresande studenten självklart inte kan låta ligga orörd.
Kanske är havet av studenter i stadsparken på siste april lika mycket en yttring av glädjeyra, som det är en ceremoni i att skriva om en del av sin historia. Man kapar och rättfärdigar ett forntida destruktivt beteende, och gör om det till en utvecklingsfas mot nutiden. Inte helt olikt det sätt som kristendomen placerade ut nya högtider ovanpå våra hedniska, så att minnet av de forna sakta skulle försvinna. Minnena av det nya valborg ersätter de gamla och blir därmed en efterhandskonstruktion för själsro.
Detta tidsresande kanske inte äventyrar utövarens existens på samma sätt som Marty McFly gjorde 1985, men däremot offrar det bit för bit perspektivet som vi brukade äga.
