Urban arkeologi

– Jag har gett 14-åriga Hanna ett utrymme som hon verkligen ville ha när hon skrev det. Många har frågat om det inte känns elakt, men jag tycker det känns schyst. Jag är skyldig henne att förlikas med det som varit på riktigt.

Det är länge sedan 28-åriga Hanna Hansen bodde i Värnamo. Men dagböckerna från den kvävande tonårstiden finns kvar. På Skambyråns scen har hon delat med sig av tonårens grubblerier kring sociala intriger, tristess och ensamhet.
– Det är en bra kombo mellan poetry slam och stand-up, det känns fräscht, avslappnat och roligt.

Den Los Angeles-baserade klubben Mortified ynglade av sig till Malmö för två år sedan då två eldsjälar startade Skambyrån, den första europeiska motsvarigheten.

Grundtanken var enkel: frivilliga ställs på en scen och läser upp genanta dagboksstycken eller andra texter från sin nördiga ungdom. Publiken skrattar igenkännande. Troligtvis skrattar även uppläsaren försonande åt sitt unga jag. Urban arkeologi kallar Mortifieds grundare David Nadelberg och medproducenten Neil Katcher det.

Efter ett års samtal med grundarna tilläts Lotta Lewandowska och Linda Backlund överta Mortified – konceptet och därmed även reglerna: texterna som framförs måste vara skrivna innan 21 års ålder, uppläsaren ska vara över 21 år och texterna måste läsas av författaren själv.
– Vi söker texter som visar vad som utmärkte den personen i just det skedet i livet. Hellre nördarna än de coola, det är ju roligare med dem det varit synd om. Detta är nördarnas revansch, säger Linda Backlund.

Enligt henne är risken att någon deltagare ska blotta sin själ alltför mycket nästintill obefintlig.
– Detta är ju Sverige, folk är rätt inbundna och det ska mycket till innan någon avslöjar något fruktansvärt känsligt.

I balansgången mellan det känslomässigt påträngande och det lagom avslöjande hamnar Skambyrån i det senare facket. Skambyrån blir aldrig riktigt besvärande – eller skamlig. Framförallt är det en humorklubb, där uppläsarna gör en ömsint tillbakablick på ungdomens begränsade tillvaro och med självdistans bevisar att de gått vidare. Att de rasande känslostormarna lagt sig och att de inte längre behöver bry sig om vad Johan i 7C tycker.
– Kanske handlar det mer om en rodnadens skam än verklig skam, säger sociologiprofessorn Anders Persson som skrivit artikeln Intimacy Among Strangers, som handlar om mobilsamtal på offentliga platser.

Inom psykologin definieras skam som en akut hotande känsla som signalerar att våra sociala relationer är i fara. Att vi riskerar att stötas ut från gruppen. Skammen gör att vi håller oss inom det accepterades ramar helt enkelt.
– När vi känner lagom mycket skam är vi ”civiliserade”, säger Anders Persson. Skambyrån spelar med gränsen för vad som är privat och offentligt, det ger en möjlighet att tala om det som kan upplevas som skambelagt. Det kan ha en terapeutisk dimension också, vissa kan må bra av att få lätta på trycket, säger han.

Är då Skambyrån en budgetvariant av terapi?
– Haha, ja kanske det, skrattar Lotta Lewandowska.
– Många uppläsare tycker att det är som en terapisession, fyller Linda Backlund i.

Men alla använder inte scenen för att sprida och försonas med sin historia. Den sociala räckvidden för Skambyrån som urban arkeologi och plattform för stadens dolda berättelser är fortfarande något begränsad.
– Vi täcker in många, vi har haft flera norrlänningar och smålänningar, men vi har inte hittat ”Tiffany i Svedala”, säger Lotta Lewandowska.

Den amerikanske sociologen Thomas J. Scheff menar att det som präglar arbetarklassen är skam – verklig skam. Kanske gör frånvaron av kollektiv social skam det enklare för medelklasspersoner att dras till Skambyrån. Att tala om sig själv i offentligheten är fortfarande klassberoende, oavsett hur mysig inramningen är.

Sannolikheten för att någon som upplevt verklig skam, en mobbad person, ska ställa sig på scen och berätta om sin förnedring är ganska liten.

I vilket fall kan man konstatera att den verkliga skammen inte finns på klubbens scen.
– Namnet är lite missvisande, säger Linda Backlund.

I en lägenhet i Lund huserar en privat och helt inofficiell filial till Skambyrån. Här finns varken underhållningskrav eller regler.
– Ååh, sådär hade jag det också!

Sedan i maj 2009 har vännerna Mette Mjöberg, Matilda Berggren, Elisabeth Björner, Matilda Gustavsson och Cecilia Englund träffats fem-sex gånger för att gemensamt gräva i gammal ångest och frustration. Kvällens inramning är även den något av en tidsresa, på det lilla bordet står en bag-in-box, tända ljus och Broder Daniels depressionsanthem Shoreline strömmar från högtalarna. På golvet ligger fullklottrade, tummade dagböcker i högar. Under kvällen formas en kollektiv berättelse om svenska 80-talisters ungdom.
– Dagboken är ett kvitto på att det är äkta, säger Matilda Gustavsson. Att jag gör det här har också att göra med mitt enorma behov av att tala ut, att bli förstådd. Det är som gruppterapi.

Men allt delas inte inom gruppen.
– Det finns absolut saker man inte tar med, säger Elisabeth Björner.
– Om det ligger för nära i tid så blir det jobbigt, inflikar Matilda Bengtsson.

Även utan regler bläddrar man inte gärna fram till dagens datum i dagboken. Kanske är den arkiverade smärtan enklare, det är för länge sedan för sent att hjälpa. På så sätt delar man med sig av äkta känslor, men hamnar inte i det kletiga och behövande.

Vårt behov av att berätta, att bli förstådda av andra, är konstant men dess former ändras. I jakten efter äkthet, när allt blivit fiktion eller noggrant regisserad verklighet utgör barndomens dagböcker, det omedvetet underhållande och barnsligt naiva, en skattkista. Men det finns fortfarande gränser för hur mycket av berättandet som ska vara äkta eller sant.

Det är okej att tala om hur misslyckad man var som ung, men när kan vi börja säga sanningen om våra nutida jag?